Så är det min tur att berätta (jag Oskar alltså). Jag tror att kylan aldrig tar slut. En skittrist vecka då jag kurat inomhus och honan har varit borta nästan jämt. Onsdagen kom hon hem och for bort igen.

Torsdag ska vi inte prata om. Jag trodde nästan att hon rymt för hon kom inte hem förrän mitt i natten. Kallt var det också 28 grader ute sa hon.

Inte ska ni tro att hon eldade heller. Hon drog på sig den där fula rosa dräkten av flease som hon ser ut som en gris i och kröp direkt ner i sängen. Då fick det vara nog. Då gjorde jag uppror. Det får väl vara någon ordning. Jag jamade och skrek och hoppade upp och ner på henne i sängen och rev ner väckarklockor och rev sönder en toalettrulle och sprang upp och ner i trappen och rev ner allt jag klarade av. Hon var tvungen att kliva upp och elda i braskaminen mitt i natten. Trodde hon att jag skulle vara instängd i ett iskallt hus hela fredagen va? Fy skäms honan.

Nu är det varmare och helg. Honan höll på att måla blommor på ett skåp som låg på golvet. Hon har stått med ändan rakt upp hela förmiddagen och smånynnat för sig själv. Då kom först Storfiskarn och sedan kom Datafia och så for dom alla tre.

Jag var ju tvungen att kolla skåpet för jag ska ju hålla lite ordning om ingen annan gör det så jag hoppade upp på blommålningen och fick massor av rosa färg på ändan och tassarna. Kutade runt lite och rullade mig på mattorna för att få av det värsta.

Vilket jäkla liv det blev när hon kom hem. " Mitt skåp, mitt skåp" skrek hon. "Vad har du gjort?" Vadå det är väl jag som lider och har rosa färg överallt. Skitsjuka lär jag väl få när jag tvättat mig och fått ner all oljefärg i magen. Jag tror jag skiter i det blå skåpet.

Vårt förhållande är lite frostigt ikväll fast det är lördag så inatt får jag väl ligga nere. Honor som är förbannade ska man akta sig för.

Kommer osökt på ordspråket: Arga katter får rivet skinn.