Jag har lånat ut bilen till DataFia för hennes var trasig och egentligen har jag inte behövt någon bil för min plan var att städa undan i trädgården innan snön kommer.

Som ni väl ha märkt så blir det aldrig som jag planerat. Jag vet inte varför jag är så dum att jag fortsätter med det. Vore bättre att bara låta livet flyta på men jag är nu inte sådan.

Vid 9-tiden ringde vägbasen och ville ha hjälp med att sätta pinnarna i vägkanten så att plogbilen inte kör av vägen.

En syssla som jag inte alls har behövs hålla på med men det var bara att leta fram varma kläder. vinterstövlar och overall .

Det tog faktiskt hela dagen för det är ändå 4 km enkel väg. Vi hade sällskap av vägbasens roliga och stentuffa hund.

Jag har ju sagt att jag bara ska se till att fakturorna blir betalda på den här vägföreningen men jag trillar i allt möjligt och så har jag ett stort fel.

Jag kan inte säga nej. Borde gå på kurs och lära mig det.

Igår kväll kom broder O med fjälla och vi satt och såg på tvn och pratade lite.

Idag började dagen med att katten Oskar jagade en räv runt runt på åkern.

Inte ens när både grannen och jag ställde och på bron och tittade på gav räven sig iväg. Tyvärr hann jag inte ta kort på dom men det såg så roligt ut. När Oskar såg att vi kom ut blev han ännu tuffare och vrålade som ett lejon och blev dubblet så stor. Han Oskar är verkligen en häftig katt. Vän med hararna och vaktar dom för räven. Det är väl häftigt.

Jag har fixat det sista i trädgården nu. Det har inte blåst idag och det är skönt. Det ligger lite regn i luften och nu är det nog bara en tidsfråga innan det blir snö.

Kännt mig lite trött och slö idag men igår var ju en jobbig dag.

Jag tycker att det är vackert när snön inte kommit och bara vitat ner hela världen. Nu är det i alla fall lite färg, åtminstone grönt av mossan och gula löv.

Ikväll ska jag iväg på studiecirkeln om gamla fotografier från Håsjö. Det är roligt att se och det finns hur mycket kort som helst. Vi har en gammal farbror som känner till de flesta människor på korten och han är verkligen en tillgång.

Jag har tagit på mig att fara på biblioteket och skanna en massa kort och jag skulle tro att det blir ett jättejobb för det finns många kort.

Det är viktigt att veta vad som hänt förr och därför blir dagens ord.

Det som hänt, nuet och det som kommer att hända sitter ihop med en gyllene kedja som inte ska brytas.

Så nu har jag lagat min kvaddade tomte och han har fått plats i badrumsfönstret över vintern. Där får han stå med sin lilla lykta och titta ut. Det mesta här i livet går att laga även om det kanske inte blir så perfekt som innan.

Gårdagen var en härlig och trevlig dag. Jag var ute i trädgården och tog bort torkade perenner. Jag vill göra det på hösten om dom inte har en massa frön på sig. Då lämnar jag dom till fåglarna. Väntar man till våren ligger dom som en svart gegga på marken och så har man mer bråttom på våren.

Så kom gubben längst bort i byn och undrade varför vägbasen inte satt upp pinnarna efter vägen ännu. Frågar mig???? Inte honom.

Sedan kom Lekkamraten med fru och vi åt middag. Samma som igår för jag hade gjort massor med biff. Broder O dök upp och vi tog upp båtar och bryggor och det känns väldigt skönt när det är gjort. Oj vad dagen rusade iväg.

Imorse ringde vägbasen och istället för att stöka i trädgården blir det till att hjälpa till och sätta upp vägpinnar idag. Jaha så var det med det.

Läste i en tidning om trädgårdar och det finns mycket sagt om det.

Hur är min trädgård?

Smälter in i naturen.

Yvig och lummig. Alla blommor växer sig så enormt höga av någon anledning.

Färggrann. Jag kör inte något visst tema utan låter färgerna bara blomma ut som dom vill.

Vildvuxen, jagar inte efter ogräs eller klipper gräskanter. Inga fyrkantiga och stela rabatter, runda, ovala eller bara lite hipp som happ.

Full av små oväntade saker som grodor, dammar och vindspel.

Ganska olippta gräsmattor.

Fullt med fjärilar men iår har det varit dåligt med både fjärilar och insekter men jag har istället en hel harfamilj här, massor med fåglar och en älg (som troligen är skjuten nu).

Trädgården är ett mellanting mellan vilt och exotiskt. Till ex min jätteänglatrumpet och prästkragar och lupiner som ju är lite halvvilda blommor.

Numera bara till lyst och ingenting att äta utom lite potatis och några jordgubbsplantor och alldeles för mycket vinbärsbuskar.

Trädgård ska vara till glädje och inte en belastning. Jag känner på mig att många sliter som galna i sina trädgårdar bara för att grannen inte ska klaga. Min granne klagar inte. Det är i alla fall något jag är ganska säker på.

Så då läste jag i en tidning något som får bli dagens ord:

En trädgård är ett slags självporträtt. (tycker ni det är sant)?

Efter den här hemska tiden så har det äntligen hänt.

Min energi börjar komma tillbaka. Med energin så kommer matlusten och glädjen tillbaka.

Igår kväll var jag nere hos DataFia och hjälpte till att paketera 1 1/2 älg. Ett företag som tar ganska många timmar. Till och med då kände jag att jag börjar få kraft och lust tillbaka. Jag gillar att hålla på med älgkött. Tråkigt att jag inte lyckats få tag i kött själv men jag har fått lite av brorsan.

Började fundera på min älsklingsrätt som jag inte fått göra på flera år på brist av kött.

Förut när älgjägarna bodde i mitt hus hade vi som tradition att göra älgbiff när jakten var slut.

Skära till biffar, bulta dom och steka dom med massor av lök. Äta med potatis och pressgurka, vinbärsgele och en god gräddsås. Så underbart gott.

Sagt och gjort. Fram med stekgryta och börja laga mat. Tänker på mina kära vänner som hjälpt mig genom min sjukdomstid och ringer PappersBeda och bjuder henne o familjen på mat. Sofiepropp kommer också. Gjorde riktigt mycket så jag kan bjuda Lekkamraten och hans Leila imorgon.

När jag ändå är i farten gör jag en äppelkaka till efterrätt.

Nu när energin flödar så går jag ut och börjar ta ner lite gamla blomrester och försöker få till lite i rabatterna. Hämtar ved till grannen som inte orkar själv och så kommer mina gäster.

Hua så gott det var. Just den maten har jag verkligen saknat och min aptit har jag saknat också.

Nu ikväll har det dessutom varit början på dansbandstävlingen på tv och jag känner hur det spritter i benen att få börja dansa igen och jag tror att snart orkar jag med det också. Något har hänt i kroppen och med min energi och det känns härligt.

Det är bara det att jag har inga kläder som inte hänger som säckar på mig men med den här matslusten så väger jag väl snart som vanligt igen.

Dagens ord: Maten är halva födan och matlust är faktiskt en gåva det märker man när man inte har den.

Ja nu har stormen visat sitt riktigt läskiga sida. Alla vackra löv är borta. Min älsklingstomte som stod ute i trädgården har ramlat ner och gått sönder. Jag ska försöka laga men det fattas bitar och dom lyckas jag inte hitta. Skit.

Brorsans stora båt hittade vi igen borta vid badstranden utan större skador som tur var. På andra sidan sjön har något (kanske en flotte) åkt högt upp på klippan.

'

Grenar ligger överallt i trädgården och jag fryser som en naken hund när jag går ut. Efter harpesten och viktnedgången fryser jag hela tiden och det är jag ju inte van.

Bestämde mig för att lämna in däcken på macken och få dom bytta till vinterdäck för att slippa ligga ute i snålblåsten och göra det. Nu är det gjort. Dock hade jag förträngt att två av däcken var dåliga så jag måste nog köpa 2 nya. Nya onödiga utgifter.

Så det förfärliga historien med min dator. Jag har ju hela tiden berömt SIBA men nu får jag nog backa på det.

Som ni vet så lämnade jag iväg datorn i början av augusti och då hade den varit hel en månad och gått sönder igen. I september fick jag SMS att man bytt moderkort och skickat tillbaka den till Sundsvall så det var bara att hämta.

En kompis skulle hämta den och då fick hon höra att den inte kommit till Sundsvall. Jag ringde verkstaden igen och dom sa att den var i Sundsvall.

En kompis for dit och skulle hämta den och fick först höra att den var hämtad (av vem kan man fråga sig) Sedan att den skulle hämtas av ägaren.

Efter ett tag hittade dom igen den men påstod att den inte var åtgärdad för att min försäkring täckte bara mjukvara och det här var alltså en hårdvara.

Så nu har dom skickat hem datorn efter alla dessa månader jag varit utan.

Jag vet ju inte om moderkortet är fixat som man sa på verkstaden eller om det är bara skit med alltihop. puuuuu.

Sån tur att jag fått låna AMV:s gamla härk på obegränsad tid.

När jag ändå är på sursida kan jag berätta att mina blommor fått ullöss och det är ingen fest ska jag tala om. En del har jag fått kasta ut, bland annat mina största och finaste kaktusar. Till och med min orkidee har fått löss men jag har köpt pinnar idag och försöker rädda den genom daglig genomgång och behandling.

Jag har varit iväg och jobbat några timmar idag.

Då får vi väl komma till dagens positiva då för att balansera upp lite grann.

Jag var och åt på hotellet med snälle Sven och träffade en massa trevliga människor att sällskapa och prata med.

Sedan fick jag en fin krukväxt av Sven och det var ju bra nu när jag fått slänga så många.

Jag ska till dataFia och hjälpa dom att paketera älgkött ikväll men nu ska jag ta på mig vinteroverallen och försöka gå badstrandsrundan och kolla läget.

Ja,vad ska man säga. Det är ju helg nu och jag hoppa innerligt att blåsten börjar ge sig så att man kan vara ute och stöka lite i trädgården för det behövs innan snön kommer.

Kan inte påstå att jag är på mitt soligaste humör så dagens ord får bli:

Ibland kan livet vara som en promenad med grus i skorna.

Det var meningen att jag skulle vara ute och promenera och hämta hem lite kraft de första dagarna den här veckan men det blev att fara och jobba istället. Det var skit samma för det har stormat rent förfärligt och isvindarna från norr har inte lockat till uteliv.

I förrgår natt vaknade jag vid 1-tiden. Då blev jag otrön. Otrön är kanske jämska men betyder ungefär halvrädd, ängslig, mörkrädd. Det finns egentligen inget ord som säger riktigt vad det är.

Tänk er att ligga ensam i ett stort, tomt, mörkt hus och utanför vräker stormen på för fullt.

 Får det att pipa och tjipa i fönstren. Hör hur avbrutna kvistar och fan och hans mormor kastar på fönstren så det smäller.

 Hör hur vinden går ner i skorstenen och får den att tjuta som en ilsken varg.

 Då börjar man tänka på den gamla björken och vad som skulle hända om den ramlar rakt på huset. Då hör man hur grenarna skrapar på plåttaket så det gnisslar och gnäller.

Jag är inte mörkrädd men jag må erkänna för er att just då skulle det ha varit rätt mysigt att ha en trygg och modig man i sängen att krypa ihop hos.

Å andra sidan så ger jag mig fasen på att om jag skulle skaffa en man så skulle han vara mer mörkrädd än jag. Som ni vet har jag ingen större lycka med mina män, eller kanske det är jag som är lite väl kritiskt.

Nåväl. Det får duga med katten Oskar en natt när jag är OTRÖN. Jag har alltid ogillat storm och det gör mig orolig och nervös. Katten Oskar har med åren blivit  väldigt omhändertagande så han kryper upp och klappar mig med sina mjuka tassar.

Det blev till att kliva upp och tända lampan läsa i en bra bok och koka en kopp choklad med vispgrädde. Efter ett par timmar så somnade jag igen och nu är det en ny dag.

Jag har inte riktigt anpassat mig till pensionärslivet ännu. Det har varit så mycket men en sak är i alla fall säker. Jag har inga problem med sömnen (om det inte stormar). Många säger att man börjar vakna tidigt på morgonen men jag vaknar vid halv 8 tiden och lägger mig halv 11 på kvällen. Jag har äntligen hittat den sömntid jag är gjord för.

Försöker att få in några rutiner men mitt liv är nog inte gjorda för rutiner för det blir aldrig som jag planerat.

Nu har jag tex tänkt få mig till att byta däck men vet inte om jag har fått tillbaka nog styrka för att orka. Jag är fortfarande svag i både armar och ben.

Grannen kom in imorse och ville att jag skulle komma in och äta smörgåstårta till frukost. Så istället för spisbröd med ost blev det smörgåstårta. En bra början.

Det brinner bra i spisen och det blåser inte lika hårt så idag kanske det blir lite promenerande.

Man lovar snö tills imorgon och som ni vet hatar jag snö. Hösten har jag inte så mycket emot så länge snön inte kommer men sedan blir livet i svart-vitt-grått i sex månader utan minsta ljusglimt. Jag tycker om färg. Jag tycker om ljus. Jag tycker om värme.

Eftersom jag erkänt min feghet och rädsla för er får dagens ord bli

Det kan vara modigt att visa sig feg.

Så sitter jag här nu med ett diplom på kursen som jag gått i omgångar sedan i februari.

När jag läser på diplomet känns det lite överväldigande. Jag ska inte trötta er med hela men lite i alla fall. Jordning och centrering, tankens kaft. Kanalisering, intiutiv healing, transformering Förståelse om energier i och kring oss m m.

Det jag har störst problem med är tilltro till livet. Känns som att när jag äntligen börjar tycka att "nu går det riktigt bra" så kommer verkligenheten och slår mig i skallen med sjukdom, trasiga grejor, total brist på ekonomi. Grusade förhoppningar även om dom är aldrig så blygsamma.

Nåja. Visst har jag lärt mig mycket på dom här kurserna men mest av allt har jag fått umgås med ett gäng helt underbara kvinnor och fått känna på verklig kvinnokraft. Tillsammans utstrålar vi en otrolig energi och styrka- Vi hjälper varandra och stöttar varandra. Jag har aldrig ens kunna föreställa mig det. Jag som bara levt bland män känner verkligen att det har gjort mig gott.

Den här gången handlar det om att tänka att man har det man inte har. Om man varje dag upprepar det för sig själv så blir det så småningom så. Det är värt ett försök.

Den här bilden representerar 2 saker.

1.Jag är frisk, vacker och har oändlig energi.

2. Jag har mycket god ekonomi och kan unna mig precis vad jag vill. 

Anledning till att man gör en bild är att när man tittar på en bild fastnar det bättre och det är sant med allt.

Känns lite tråkigt att skiljas från alla trevliga kvinnor men är det meningen så ses vi igen förr eller senare.

Jag är faktiskt lite bättre och känner mig starkare nu. Den här veckan ska jag försöka få tillbaka min kondition och gå ut och gå längre och längre. Synd bara att det blåser isvindar över Fisksjön men jag får väl försöka gå i skogen. 

Nu är det ju faktiskt så att ingen annan än jag bestämmer över min dag. Jag har inte riktigt hunnit fatta det ännu. Sjukdomen tog ju strypgrepp på mig men nu när jag är bättre kan jag faktiskt känna det.

Jag är faktiskt fri så dagens ord får bli

Det är skönt att inte vara tvungen.

Onekligen är jag svag för trubadurer och det finns inte så många kvar. Kanske ett utdöende släkte som dinosarierna. Jag blir så varm om hjärtat när jag lyssnar på gamla visor som handlar om naturen och kärleken och livet. Dan Anderssons visor och alla andra gamla visor som är en saga och en berättelse.

För andra gången iår har en mycket duktig trubadur uppträtt på Håsjögården. En mysig man med berättelse mellan visorna.

 Han heter Lars-Åke Melin och hör hemma i Indal. Iår har han fått pris som Sundsvalls trubadur och det är han värd.

Vi var på Håsjögården för att börja en studiecirkel där vi ska samla gamla kort och försöka få namn på dom och lägga in dom på datan som en dukumentation över Håsjö i gamla tider.

Det finns massor med kort och vilka fantastiska kort fast dom är gamla ända sedan slutet på 1800-talet.

 Det finns faktiskt människor som vet vilka som är på korten och det blir mycket skratt och glada minnen när vi tittar på dom och ändå har vi bara skrapat på ytan till skatten.

En annan nostalgigrej hände. En man jag inte sett sedan jag var 17 år var där. Minns honom som en belyftig kille som rökte och drack brännvin och hade stadens tuffhet i sig. Svart hår och lång och smal.

 Skulle aldrig känt igen honom om man så jagat mig med kvast men någon berättade vem han var och jag gapade.

 En äldre man med vitt hår och glasögon och såg lika stel ut som en gammal skolärare.

 Jag borde gått och pratat med honom men jag förstår att han inte heller kände igen mig.

Den häftiga bruden med långt svart hår har blivit en gumma med vitt hår. Nej det fick vara men det slog mig med en blyklump i skallen. Anita, herre je vad vi har blivit gamla. Det är så man kan brista igråt när man tänker på det.

Nåväl nu har en sjukvecka till gått då jag varit dålig fast lite bättre. Jag har ju varit vaken hela dagarna i alla fall.

Man hade kunnat önska att man haft en trubadur som suttit i fotöljen och spelat vackra visor för en.

Nåja idag har jag varit på koll på sjukstugan och jag mår i alla fall inte sämre än vanligt så då får man väl vara glad för det. Efter det for jag in på jobbet en stund och det blev så att jag blev kvar där hela dagen och jobbade för det var mycket att hinna med och kort tid att göra det på.

Hösten har vackra färger och än så länge har man inte lidit av vädret. Nu är det dimma men det är vackert det också när allting är inlindat i en lite ullig filt och har snälla konturer. Älgjakten börjar till helgen igen och jag ska på kurs.

På tal om ålder och mötet igår så är dagens ord givet.

Var tar alla vackra unga kvinnor vägen och vart kommer alla fula gamla kärringar ifrån. och (eget tillägg i jämlikheten tecken)

Vart tog alla snygga killar vägen och var kommer alla fula gamla gubbar ifrån.

DansBritt och jag gjorde oss en resa till Bräcke igår. Det är roligt för mig att komma ut ur soffhörnet och att sitta i bil är inte så ansträngande.

Vi hade hört talas om ett litet lunchställe som en som kallades för "lille gubben "hade och dit styrde vi kosan.

Ibland blir man faktiskt glatt överraskad. Vilket litet gulligt ställe. Mannen var både kock och konstnär och vilka fina tavlor som prydde väggarna, Färgstarka och härliga.

Lady o Lufsenställe med rutiga dukar och helmysigt. Vi beställde sallad och sallad fick vi men vilken sallad sedan. Det vackraste och godaste jag ätit tror jag.

Det är sådana här gånger man tycker det är så synd att man inte har kameran med. Det var nästan synd att äta upp den så vacker den var.

Det var pasta, avakado, lax och vitlöksmarinerade stora räkor, dessutom tomater gurka och sallad och varma goda bullar med morötter i. Vilken lunch och dessutom var det billigt också. Nästan så jag började fundera om han skulle gå back på våra portioner men å andra sidan var det väl inte mitt problem. Typiskt mig.

Så är ni någon gång i Bräcke så ät hos "lille gubben". Det var fantastiskt.

Så åkte vi till handelsträdgården och det är också en fröjd. Inte bara blommor utan massor av roliga grejor och inspirerande saker. Dessutom är det en otroligt trevlig tjej som står i butiken.

Det blev en trevlig dag även om jag blev rätt trött.

Nackdelen nu för tiden är att jag är så frusen. Spelar ingen roll hur jag klär på mig så fryser jag. Dit det bär dit bär det.

 Antingen är man i övergångsåldern och svettas som ett tok eller som nu fryser som attan.

Antingen väger man för mycket och känner sig fet och ful eller också går man ner i vikt så man blir skrynklig som gammal elefant.

Idag tar jag min sista antibiotika så jag får väl se hur det går sedan.

Jag beundrar människor som har energi och framåtanda. Just nu är det det jag saknar mest. Vill bara ligga och kura i soffan. Försöker gå ut och gå badstrandsrundan men det blåser så kallt så det är minsann inget nöje det heller. 

Känns som mitt sinne för humor har försvunnit också. Det fattas mycket skratt nu.Dom andra danstjejerna har börjat med gammaldans i måndags och bara tanken får mig att sjunka ännu djupare ner i soffan.

 Undrar hur jag ska få tillbaka min kraft. Tålamod har aldrig varit min starka sida ska gudarna veta.

Den suddiga lönnen visar inte bara att kameran är felinställd utan också att jag känner mig lika suddig som bilden

Nåja nu är det som det är och dagens ord får bli:

Det blev som det blev och är som det är och blir som det blir och inte ett skit kan man göra åt det.