Medan fullmånen tittar in genom köksfönstret och får sjön att glittra som av silver gräddar jag scones och värmer mjölkchoklad.

Va sa du, klockan halv 3 på natten!

Ja, vadå. Jag får äntligen göra precis som jag vill. Blir jag sugen på mat och inte kan sova så är det bara att kliva upp och fixa det. JAG kan ju sova imorogn bitti om jag vill.

men det var inte det vi skulle prata om så här i natten utan något helt annat.

Min feghet och fjaskighet.

Den är så otroligt ologisk. Jag är inte rädd för mörker. spöken eller vilda djur.

Jag är inte rädd för att flyga eller åka båt eller för att gå vilse i skogen.

Nej, mina rädslor är så fåniga och oförklarliga för andra.

Jag är rädd för lastbilar och för att köra motorsåg och röjsåg.

Jag skulle aldrig våga åka motorcykel och inte ens moped.

Aldrig i livet skulle jag köra traktor. Det enda som brummar som jag kan med är gräsklipparen. Snabeldraken gillar jag inte heller som ni hört förut.

Bil MÅSTE jag ju köra vare sig jag vill eller inte eftersom jag bor där det inte finns några förbindelser.

Idag har jag både kört en främmande bil och dessutom haft en släpvagn hängande bakpå. Stora hemska fasan!

Eftersom en del av er bor i stan kanske jag måste förklara vad "sticka vägen" är för något.

För att inte plogbilen inte ska köra i diket i mörker och snöyra ska vägarna kantas med pinnar och har man en vägförening så får man göra det själva. Dom ska stickas ner i marken innan der fryser på.

Så jag och en av sportstugeägaran fixade det. Jag körde hans bil med släpvagnen och han spettade ner pinnarna efter vägkanten.

Det tog hela dagen men

jag vill härmed meddela att jag gjorde det utan att förstöra varken släpvagnen eller bilen.

Förstår att ni tycker att "vadå " skulle det vara något men för mig så var det att övervinna en rädsla.

Jag har inte fått hjärtsnörp utan har överlevt den här fasan också.

Det har varit en solig vacker dag med endast aningen av minusgrader och det var skönt att vara ute. Ljuset är så otroligt  vackert den här tiden och jag är så glad att jag äntligen får se naturen ändras medan det är ljust.

Hos en av grannarna står en fin pump

Längst bort i byn ligger det här huset som i en saga.

Solen har krupit in i huset från baksidan och silar ut genom köksfönstret. Ser helt magiskt ut.

Den här tiden bor jag bra till. Igår åkte jag ner till Hammarstrand för att gå till tandläkaren. Där låg dimman tjock och det var rått och kyligt medan solen sken från klarblå himmel här hemma hos mig.

Det var trevligt i Hammarstrand i alla fall för jag åt lunch hos DansBritt och sedan på kvällen gick vi och såg filmen "Niceville" Den var både rörande och rolig och sorglig på samma gång. Tur att vi laddat upp med pappersnäsdukar om ni förstår hur jag menar.

Det finns vissa saker med att var pensionär som jag inte hade en aning om. Inte visste jag att jag skulle ha så mycket att göra att dagarna rusar iväg som skenande vildhästar.

Tänk ändå att få vara ute när det är ljust. Få andas frisk luft och röra på sig och ha tid till det.

Faktiskt är min almanacka fulltecknad så gott som varje dag och nästan enbart med roliga saker. Kanske är det så att man inte behöver skynda sig och att allt går långsammare bara för det.

Oskar och jag tar våra vandringar varje dag och upptäcker nya saker varje dag. Så länge inte snöhelvetet faller så är det så grönt och vackert i skogarna och mossor och ris har de mest vackra färger, olika grönt och gult och guldockra. En fröjd att titta på.

Skit samma. Nu dricker jag en kopp choklad till och så tar jag på mig kläderna och går ut i månskenet och lyssnar till tystnaden endast avbrutet av ugglornas hoande och ett och annat prasslande i skogen.

Månen och jag är bästa vänner och håller den mig vaken någon natt så tar jag det med glatt humör.

Nattens ord: Månen är inte alltid full. (inte jag heller föresten) 

Hamnade framför tvn på eftermidagskvisten och fick se en gammal svart-vit film med Sickan Carlsson. En film som fick mig att le och nästan gråta. De mysiga människorna, de glada skratten, hölassen och dragspelsmusiken. Bara härliga nostalgi och glädje. Det liksom finns inte längre.

Lördagskvällen var jag fortfarande kvar hos faster G på Alnön. Mina kusiner med familjer och vi gick till kyrkogården och det var så otroligt vackert med alla ljus. I kyrkan pratade en kvinnlig präst om vikten av att man mitt i sorgen kom ihåg att man älskat. Om man inte känner sorg har man inte heller kännt kärlek. Det var kloka ord och jag tycker om tanken att man samlas i den mörka hösten och tänder ljus och sänder tanker till dom som inte är med oss längre.

Sedan åkte vi till kusin C och hon bjöd på janssons frestelse och en go efterrätt. Hennes fot var mycket bättre nu efter healingen och det var ju bra.

 När vi kom tillbaka till faster G:s lägenhet hamnade vi i  2 godis eller bus" Där stod två jättesöta häxor och jag kan känna att det ena behöver inte utesluta det andra . Vi behöver lite bus också i allt det allvarliga.

Faster G och jag har legat länge på mornarna och pratat gamla minnen och druckit kaffe på säng.

Vi minns så mycket när vi börjar prata.

Titta här. Ser ni de fina vågorna hon har i håret. Det var metallklämmor som man satt i för att fixa det. Jag minns så väl dem.

Vi pratade om den rutiga sminkväskan med det röda ceratet, fickspegeln och kammen. Jag kan fortfarande se dom framför mig när mamma och hon stannade innan vi kom ner till byn och gjorde sig vackra.

Jag minns hur jag satt på pakethållaren och nästan flög fram nerför backarna mot byn och dom sjöng för full hals alla schlagers som var populära då på 50-talet. "Högt uppe på berget finns ingen polis", när det våras ibland bergen och Egon,egon,egon. jag är så kär och galen i dig"

Jag var bara liten då men minns så mycket från min härliga barndom bland snälla människor och djur och härlig natur.

Vi pratade om gamla maträtter och när hon tog fram kokböckerna trillade ett kort fram.

Det suddiga kortet får mig att le och känna vemod samtidigt.

Det är DansAnns pappa och jag i dans på Hällesjö en sommar för några år sedan. Troligen är kortet hämtat från något dansbands hemsida

En sådan dag när vi ska tänka på dom som inte längre är med oss sänder jag en tanke till den underbara mannen vi kallade moffo och hur mycket glädje han spred till oss alla.

Frampå söndagen kom min kusin och eftersom hennes fot var mycket bättre kunde vi ta en långpromenad.

När vi kom tillbaka råkade vi läsa en artikel i Sundsvallstidningen om en kvinna som bor på Alnön och är healer och noid och som verkar väldigt spännande. Hon berättade om en hälsokälla som ska ligga i skogen någonstans.

Kusin C och jag blev eld och lågor och tog bilen och drog iväg för att leta och det gick bra. Vi hittade källan och vi smörde på foten och satt där och vilade oss lite. Det var i sanningen en mycket speciell plats som kändes i hela kroppen.

Jag skulle åka hem vid 2-tiden för att komma hem innan mörkret men det blev senare.

Det var en äventyrlig resa hem med hundar i vägen på flera ställen, ösregn och ingen sikt alls men till slut kom jag i alla fall hem efter en del äventyr som jag ska berätta om en annan dag när jag inte har så mycket att prata om.

Sammanfattningsvik kan man väl säga att det varit en väldigt givande helg och jag har varit med om mycket och vi har verkligen haft en fin helg.

Jag älskar min faster och har gjort det sedan jag var liten. Hon har alltid varit min bästa vän och min support i alla väder. Min kusin C är också en så underbar kvinna och det är så synd att det är långt till dom annars skulle jag kuta hos dom tätt som oftast.

Hemma sitter katten Oskar och tittar på mig med anklagande ögon. Han har nog inte kunnat koppla av när jag inte varit hemma för idag har han sovit i mitt sovrum till klockan 12.

Dagens ord: När det är som mörkast ser man stjärnorna och månen som klarast.

Minnen, alla har vi våra minnen men är man två som pratar minnen minns man ännu mer.

Jag åkte ut till havet närmare bestämt till Alnön för att tillbringa helgen hos min faster G. Oj så vi pratat minnen. Hon bodde i Fisksjön när jag var en liten tös och vi har så mycket gemensamt från tid som var och som sagt När man börjar prata så minns man grej efter grej och så säger man " Ja visst ja, så var det. Jag hade glömt.

Faster Gunhild har fortfarande kvar en del saker som jag gjort i min ungdom. De här två keramikdockorna som jag gjorde när jag var tonåring och gick på keramikurs. Allt annat av keramik är nog borta nu men dom här små dockorna lever kvar och finns på väggen i hennes kök.

I hennes sovrum hänger den tavlan jag gjorde för länge sedan, 1988 var det bestämt. Den var ju mina rosa drömmar och hade en verklig förebild av ett hus som fanns i trädgården på Ronneby brunn. Jag tror bestämt att det huset brann upp senare. Minns en lycklig tid i mitt liv när jag ser den tavlan.

Rosa drömmar om kärlek kan jag känna att den tavlan reprecenterar.

Min kusin har också varit hit både igår och idag och jag har gjort healing på hennes onda fot. Det är grått och mulet utomhus men vi låg länge imorse och pratade och jag fick som vanligt kaffe på säng som jag alltid får hos faster.

Ikväll ska vi gå i kyrkan och till kyrkogården och tända ljus för hennes man, farbror Elvis. Det är grått och mulet utomhus men vi kurar inomhus och har så mycket att prata om så det gör ingenting.

Så det blir ett kort blogginlägg idag men dagens ord ska jag väl kunna få till.

Dagens ord: När det är mörkt och grått ute kan man värma sig inomhus med vänskap och kärlek.

Som jag berättat förut är jag varken rädd för björnar eller vargar eller andra vilda djur för jag är rätt övertygad om att människorna är dom farliga här i världen.

Ibland tänker man fel. Efter att ha tillbringat en förmiddag på jobbet och med att äta paltbröd och fläsk på hotellet åkte jag hem och tänkte att en sådan underbar fin höstdag måste man utnyttja.

Inga bilar hade åkt på vägen, inga hundar har jag hört skälla i skogen.

Jag började med att gå väst i gårdarna på vägen för att se om jag såg till några människor eller bilar. Gjorde bedömningen att ingen jakt var på gång och därför gick jag ner mot sjön och fortsatt hemöver efter sjöstranden.

Rätt var det var small ett skott alldeles i närheten av mig och hjärtat började klappa hårt. Kastade mig ner bakom en stor tall och strax efter kom 2 skott till. Vet ju att ingen ser mig där i skogen och jag vet ju inte åt vilket håll man skjuter heller så jag blev sittande där med klappande hjärta rätt länge. Inte för att jag mådde dåligt där i sjökanten med solen gassande men....... är det fördigskjutet eller kommer fler skott.

Så småningom gick jag hem i alla fall, försiktigt smygande efter sjökanten. Förlupna kulor kan ju råka ta fel. Flera blir ju skjutna varje älgjakt.

Det är sällan jag får hjärtklappning och känner mig rädd men nu var jag lite skakad och som jag sa förut. Det är människorna som är farliga inte djuren.

När jag kom hem så fick jag besök av Gamle Anders. Han kommer alltid en gång i veckan för att få lite fika.

Ni ska inte tro att det var slut med överraskningar minsann. PappersBeda med dotter och grisnäsan Bob skulle komma och ligga över och när hon öppnar dörren kommer det infarande inte hennes hund utan en annan vilt främmande hund.

Har ni sett en riktigt stor fin jämthundshanne någon gång. Nästan lika stor som en varg och väldigt varglika men svansen hänger inte utan har en fin glad knorr.

Den stora fina främmande hunden hoppar upp i soffan och lägger sitt stora huvud på mig och somnar så gott i min famn.

Då är det dags att ringa runt till jägare och se om någon saknar honom och efter en halvtimme eller så kommer man och hämtar honom. Vilken tur att katten Oskar inte var inomhus.

Ja så kommer det ett par kompisar till och kvällen går med lite vin och ostar och frukt. Jag behövde nog ett glas vin för jag var fortfarande lite darrig efter dagens äventyr.

Nu har PappersBeda och dottern åkt till Stockholm och jag är ensam hemma med grisnäsan Bob. Katten Oskar har gömt sig på övervåningen för han hatar grisnäsan Bob.

Ute är det varmt och skönt om än lite molnigt. Jag skulle gärna tagit en skogspromenad med Bob men vet inte om jag vågar. Jag kan inte förstå att det ska behöva skjutas hela jävla hösten. Det känns inte som om man vill gå i skogen när man inte kan vara säker för jägarna. Inte för att jag tror att dom skulle skjuta av dumhet men en kula kan faktiskt komma fel eller studsa och är det något jag inte vill så är det att bli skjuten eller omkomma i någon bilolycka.

Nu har PappersBeda vävt klar första pläden så nu är det min tur att väva men jag vet inte om jag har lust till det idag. Vi får se.

Dagens ord: Bättre en jakthund i soffan än en jägare i skogen.