När man bor så här så är bilen ett absolut viktigt och nödvändigt ont. Att bli utan bil en hel vecka är därför ingenting man längtar efter men nu sitter jag här, isolerad i paradiset Fisksjön men vi tar det väl från början.

Har ni vaknat mitt i natten någon gång och drabbats av missmod och nästan panik? Det gjord jag i förrgår natt. Vaknade av ett dån som om åskan slog ner. Det var snön som rasade av taket så hela huset skakade. Hörde att det var tö och tö betyder halka.

Visste att jag var tvungen att köra bilen till verkstad på morgonen och utan att bromsa. Tänk er vilken fasa. Låg där och tänkte på att jag skulle halka i diket, att ha lastbilar bakom mig som tutade och tutade och svor ve och förbannelse över en kärring som körde för sakta. Fasa Fasa.

Hörde hur snön dånade av taket och började fundera på om takstegen skulle lossna eller att stegen upp till taket skulle ramla ner och antingen slå sönder min nya fina värmepumplåda eller slå hål på någon rutan i vardagsrumsfönstret. Katten Oskar var också rädd och låg och jamade.

Då kom tanken. Jäklar Sparken och vedkärran kanske slås sönder av snön när nästa tunga blötsnölass slår i backen.

Det var bara att klä på sig och rädda det som räddas kan. Då vaknade jag till ännu mer och det var omöjligt att sova.

Låg och vred och vände mig och såg allting i svart och gruvad mig för att få iväg med bilen. Tänk att de svarta nätterna kan bli så svarta och att man kan känna sig så övergiven och otrygg.

Nåja även den längsta natt har ett slut och det var bara att fara iväg och hoppas på det bästa. Jag vågade inte ens titta upp på taket och se om någon katastrof hänt. Tänkte att det orkar jag inte med just nu.

For och jobbade, lämnade in bilen och fick besked att han nog inte kunde göra något åt den förrän till veckan.

Åt paltbröd och fläsk på hotellet med PappersBeda och sedan fick jag skjuts hem med gamle A.

Nu sitter jag här bilutta med en värkande fot så jag kan inte gå ut och gå idag heller. Ute töar det och som tur är så blir det lite mindre snö då för väderlekstjänsten lovar att det snart ska komma en massa snö igen.

Julgranen lever ännu.

 Ekorrarna springer fram och tillbaka på verandan och ser ut att leka med varandra.

Jag ska koka lite lingonsylt, plocka ner julkorten från kylskåpet och väva en stund.

Jag känner mig väldigt låg faktiskt.

 Det är lite ljusare på eftermiddagarna och jag längtar efter att gå ut och gå men vågar inte för det är halt och med ett nyligt genomgånget ryggskott är jag rädd att halka och bryta till det igen. Dessutom ömmar min fot så det är väl bara att häcka inomhus och gudarna ska veta att jag har att göra om jag bara vill.

Dagens ord: Det hade kunnat vara värre. Visst vet vi det men vad är det för jäkla tröst?