Vissa dagar måste man ta ledigt för att göra något annat och DansBritt och jag har länge pratat om att gå upp på vättaberget eller till huvudet på elefanten som berget kallas i folkmun. Det var minst 20 år sedan jag var upp där sist så det kan vara på tiden. Jag hade glömt vilken upplevelse det var. Hemmablind heter krämpan.

Regnade gjorde det på morgonen men klart att det blev fint väder innan vi började vår vandring uppåt.

En glasklar lättandat luft. Fågelsång av andra fåglar än vad som hörs nere på slättlandet.

Så märklig natur. Blåbärsriset var så högt att det nådde upp till låren och violerna var dubbelt så stora som i vanliga fall.

Mossan som täckte stenarna, en porlande bäck som kom fram direkt ur berget. Vi vandrade uppåt och uppåt på lätta fötter och skogen sjöng sin märliga sång som kom från jordens själ.

Vi såg de största aspar jag någonsin sett och marken var full av harsyra, skogstjärnor och blå violer.

Så är vi då till slut uppe på toppen. Vi tar fram kaffe, våra kosor och limpmackor ur DansBritts fina skinnryggsäck och sätter oss och ser ut över en utsikt som det inte finns maken till.

Berget sticker ut sitt huvud utanför de andra bergen så att man kan se åt tre håll. Häråt mot Revanäset och Krokvåg.  

Rakt fram glittrar älven och man ser att en del luckor är öppna på krafverket och skummande vatten forsar ut. Kyrkan ligger och lyser ljus och bergen blånar i fjärran.

På höger breder Kullstas grönskande jordbruksbygd ut sig. Så fint att något sånt finns kvar, inte bara igenslyade åkrar utan riktig brukad jordbruksmark.

Kan man ha det bättre en fin julidag än att sitta här med en doftande kopp kaffe, en god vän och en härlig värld. Att inte fler besöker den här undersköna platsen men som sagt. Säkert 20 år sedan jag var här sist men jag ska ta med mina sommargäster. Det bestämmer jag mig för just i detta nu.

På vägen ner ringer telefonen och vi får ett glädjebudskap som gör att vi kastar oss i varandras armar och kramar om varandra och hoppar av glädje. Vilken vidunerlig dag det här är.

Sakta sakta går vi neråt, tittar på allt och drar in all energi som vi fick här uppe.

Så åker vi till PappersBeda och dricker kaffe och bestämmer oss för att vi ska fira med att åka till Döda Fallet och äta middag.

Döda Fallet är ju en turistattraktion som heter duga. Vi fick fantastiskt god mat och hörde lite av repeditionerna av "Flykten till Ramundberget". Vid vridläktaren på Döda fallet ska spelas ett lustspel som Sven Wolter skrivit. Bara det. Att han var en fantastiskt skådespelare vet jag, men  att han kunde skriva har gått mig förbi.

Så sitter vi där i solen och bara gosar oss och mår gott och känner att livet är nog ändå rätt gott att leva.

Vi har glömt att vi våndats och plågats av vinterns kyla och bekymmer. Nu är det bra sol och värme som gäller.

Så tar även en sådan här dag slut. Efter ett litet besök hos DansAnn drar jag hemöver och regnet börjar forsa ner men hela dagen har varit fint så vad då. En sådan fantastisk dag som vi fått.

Dagens ord: Denna dagen en skimrande pärla på livets halsband.