Lördagen börja bra men när DataFia kom in på gården med stormersan körde hon fast i blötsnön och vi slet och knuffade och lade granris under hjulen men en gammersa är tung så vi fick ringa hennes son och hans kompisar och dom kom och knuffade lös den.

Han som lovat skotta har inte kommit ännu fast det snart är 2 veckor sedan han lovat. Det snöar och snöar hela tiden.

Nåväl jag skulle ju på brorsonens 30-årskalas på kvällen och hade fått låna gamsvägeskans bil för att ta mig fram och tillbaka. På festen var det massor av barn i alla åldrar och den minsta var ju så väldigt gullig. Det var så länge sedan jag syttade (hade en baby i knä) så jag satt med honom mest hela kvällen.

Det var en så gullig och glad unge och han gick ur famn i famn hela kvällen. Ingen sak att vara baby i det här gänget. Mjuk och varm som den härligaste hundvalp var den lilla killen. Synd bara att han hade ett så hemskt fult namn.

Frampå kvällen drog jag hem i snöyran och redan då kände jag att något var fel.

Så vaknade jag på söndagen och det var dags för Vasaloppet. Den enda idrottslig tävling jag ser på. Då står Snälle Sven på bron med en smörgåstårta i handen. Vi har nästan som en traditon att se på det tillsammans. Jag kände redan då att jag höll på att bli sjuk men låg i soffan och såg på tv.

Efter en stund så kom ytterligare en av dom stora killarna in för att få lite fika. Som tur var inte i den här klädseln dock.

Längre fram på eftermiddagen kom DataFias barn och ett par killar hit på snöskoter och kom in för att fika och prata en stund.

Den här helgen kan man då säga att jag sällskapat med småbarn, tonåringar och gubbar, en salig blandning.

Det var väl kul.

Bilen är på verkstaden men jag har fått låna gamsvägerskans bil så jag stoppade i mig lite alvedon och åkte till jobbat och där var det så nära kaos som man kan komma just den här dagen.

Snöade när jag åkte hem och orken att skotta var obefintlig eftersom jag dröp av svett och kände mig riktigt riktigt dålig.

Nu är en ny dag och jag försöker göra det jag måste innan jag blir alltför klen. Jag har matat fåglarna och skottat framför postlådan. Något annat orkade jag inte och gårdsplanen är full med snö och det är väl bara en tidsfråga innan någon av hemtjänstbilarna kör fast.

Ett par av killarna jag känner sa att jag fick nog vänta på bilen om jag lämnat in den hos den meken och mycket riktigt. Han har inte hört av sig.

Han som skulle skotta gården har heller inte hört av sig eller kommit hit.

Däremot: Kvinnorna Dessa kvinnor. Dom har kommit med mat, ringt och frågat om jag behöver någonting, lånat ut sin bil och månat om mig i mitt elände.

Jag tror att jag ska försöka kasta ut julgranen idag om jag orkar. Den börjar barra nu.

Känner mig ungefär likadan själv nu. Hostar och har hög feber och benen känns som spagetti.

Dagens ord: Nog kan man ge sig på att så fort en solglimt tittar fram så kommer ännu svartare moln och döljer ljuset. Ska det aldrig ta slut. Livet ska ju vara lätt att leva. När då kan man undra?