Jag är inte van att inte kunna röra mig och jag är inte van att inte kunna gå ut. Att linka omkring på blankisen utanför är något man inte gör med det här knät kan jag säga. Ändå ska jag försöka linka mig ut på altanen och sitta en stund men just nu är det -20 så det får nog bli lite varmare.

Jag börjar bli less på att ha julgardinerna i köket kvar men jag kan ju inte gå riktigt än mindre klättra så det är bara att låta bli.

Vad gör man då. Man ska leva i nuet men när nuet är skit så kan man titta och minnas bättre tider. Som här min pappa i skogen. Jag fick ofta följa med i skogen och nog minns jag doften av hans gamla skinnjacka, starka kokkaffet i koppen. Limpmacka med falukorv och jag ÄLSKADE  att få följa med till skogen. ÄLSKADE  att dricka vatten ur kall-källorna. Nu hittar jag nog inte igen dom men pappa hittade dom alla.

Så går vi vidare till 80-talet och jag förstår inte riktigt hur jag hann med och hade energi till allt.

På den tiden var det vanligt att man klädde ut sig när man skulle uppvakta födelsedagsbarn och så skulle dom gissa vem man var. Oj vad det skrattades och så roligt det var. Nu görs det nog inte längre. Allt har blivit tråkigare. Pappa som var en riktigt spjuver ser ju för härlig ut i sidenklänning och mamelucker. Vilken härlig dag.

Fisksjön var full med ungar i alla åldrar och varje sommar spelade vi teater. Vi målade kulisser och gjorde dräkter och spelade musik och en stor publik kom för att kolla läget.

Så gick vi tipsrundan och här kastas det gräddtårta till allas förtjusning. Kanske inte sonen och kompisen J som stod och fick tårtorna på sig. Dom luktade surgrädde i flera dagar.

Sedan träffades vi alla på gräsmattan för att fika och här ser jag nu så många som inte längre är med oss. 

Alla tre fisksjöborna och farbror Elvis.

Alla små barn är numera vuxna och bor långt borta. Så tråkigt.

Vi hade grillpartyn nere på stranden, skatt jakter och båtutflykter och så småningom gjorde vi en verson va "Fångarna på fortet" som vi kallade "Fångarna i Skogen".

Vi färgade batik och målade och byggde kojor. Att jag orkade. Vad tog alla energi vägen. Var tog alla människor vägen? Varför finns det ingen som tog över och fortsatt leka efter att jag blev för gammal ?

Tänk så vi skrattade. Så roligt vi hade.

När pappa blev pensionär flyttade han upp till mig. Det här kortet är han precis. Minns så väl vad vi gjorde när det här kortet togs. Vi åkte båt ett helt gäng. Vi skulle ta oss upp för en å och körde fast i infarten till ån. Jag klev i och sjönk djupare och djupare i dyn och dyngan skvatt omkring mig. och pappa skrattade.

Han hade oftast träningsoverall på sig som var full av hundhår från hunden Ludde, han dansade och spelade fiol och var med på precis alla tokiga hyss som man bad honom om. En gång satt han till midjan i vatten och spelade näcken och sjöng "Owe Törnwists". Näcken han sitter här i bäcken. En oförglömlig upplevelse.

Visst. jag går också alltid i träningsoverall nu för det är pratiskt men tyvärr har jag inte hans glada humör. Det hade minsann underlättat.

Nu sitter jag här och glor på mina skitiga fönster men det är väl en världslig och ganska oviktig sak men när man inte orkar med nuet så får man tänka bakåt på en bättre tid.

Som tur är har jag många goda vänner och jag har fått hjälp med det jag inte klarar. Vet att jag kan ringa och be om hjälp men det är just det. Jag har så svårt att be om hjälp.

Något som jag upplever som ganska jobbigt i mitt nuvarande liv är bristen på pengar som gör att jag inte längre kan bjuda folk på middag i den utsträckning som jag gjorde förut. Det var så roligt att laga mat till många och ha sällskap när man äter, men som sagt. Så är det inte nu.

Dagens ord: Står man inte ut med nuet får man minnas bättre tider.