Varför gör jag alltid fel val? Varför lyssnar jag altid till fel råd? Är jag dum i huvudet eller vad har jag för fel.

När jag ligger utslagen i flunsan och de gröna slemgubbarna rusar runt i mina lungor och jag förgäves försöker hosta upp dom och ingen hostmedicin finns i närheten då slår vinterdeppen till hårt.

När jag tittar på vad jag gjorde åren innan (man kan se det på bloggen) så inser jag att iår har jag inte gjort någonting . Mest varit hemma och inte ens vädret har gjort att man hade vandrat och njutit av det som en del kallar frisk luft och som vi norrlänningar betalar dyrt för med allt annat vi inte har som finns på andra ställen.

Ska det bli så här nu, bara sämre och sämre, fattigare och fattigare och mer och mer isolerat för varje dag?

Fick mig till att ringa meken för att fråga hur det gick med bilen och det som skulle bytas var bytt men den funkade inte ändå. Lägger mig i soffan och storgrinar. En del goda råd har jag fått om att byta mek och det har jag ju gjort men nu orkar jag inte mer. Jag kämpar och kämpar och gör så gott jag kan men det blir bara skit ändå av allting.

Utan bil är man strandsatt när man bor så här. Visst jag har vänner som visst kan skjutsa mig om det kniper men jag vet ju att alla har fullt upp med sitt och sina bekymmer. Jag som tänkte åka till faster G och hälsa på, jobba skulle jag ju göra den här månaden också och så ligger jag här som en jävla amöba och kan inte annat.

Nåväl. Nu är ni less på mitt gnäll och jag vet att ni tänker att det kunde varit värre. Det finns alltid det som hade kunnat vara värre. Det är väl sant men det har aldrig gett mig någon glädje precis.

Försökte få mig lite mat igår fast matlusten är dålig. Pannkaka med grädde och björnbärsslylt slinker lätt ner i en öm hals och då kom jag på att ibland är de gamla sakerna bättre än dom nya.

Den här vispen är suverän.Istället för att dra fram elvispen så tar man den här och vevar några drag med veven och vips så är det klart. Bara att skölja av och så är det färdigt.  

Jag har en köksmaskin stående i ett skåp men att ta fram den för att riva lite morötter eller skiva lite potatis till jansson eller potatisgratäng är ju ett helt företag. Dra fram, sätta ihop och få en förfärlig massa delar att diska. Nej, tacka vet jag den här lilla mojängen. En skiva och en vev och sedan är det bara att riva och greja och skölja av så så är det klart. Helt suverän uppfinning.

Fruktpressar finns i olika modeller men den här är enkel och lättsam och lättdiskad. Funkar fint och tar inte heller så stor plats.

Gamla saftmajan är ytterligare en grej som är en fantastisk uppfinning. Slut med söliga sildukar och omkullvälta hinkar med het saft. Bara att koka och tappa på flaska, enkelt och lätt och gott.

Kanske är jag gammaldags men ni vet ju att jag inte gillar grejor som väsnas och låter och tar plats och det finns ju elektriska maskiner för precis allt nu för tiden men som sagt. Dom tar plats och är besvärliga att diska. Förmodar att alla haft såna här grejor en gång i tiden men slängt dom för nyare saker men det har inte jag gjort. Tycker att dom är bra.

Så till slut en blombukett till alla kvinnor.

Det är väl kvinnodagen imorgon och världen är full av duktiga och fantastiska kvinnor och ofta förstår dom det inte själv, dvs hur duktiga och fantastiska dom är.

Kvinnorna bär världen i sina varma händer och ser till att alla har det bra. Jobbar, sliter, vårdar gamla, vårdar barn. vårdar sina män och vårdar sina vänner och anhöriga. Mitt i allt ska dom slita värre och värre på jobbet. Det är tungt att vara kvinna och orka med allt och dessutom ska man vara positiv och glad.

Dagens ord: Kvinnor ska vara glad, kåt och vackra och fixa allt för alla andra. Är det inte så dom tycker männen????

Lördagen börja bra men när DataFia kom in på gården med stormersan körde hon fast i blötsnön och vi slet och knuffade och lade granris under hjulen men en gammersa är tung så vi fick ringa hennes son och hans kompisar och dom kom och knuffade lös den.

Han som lovat skotta har inte kommit ännu fast det snart är 2 veckor sedan han lovat. Det snöar och snöar hela tiden.

Nåväl jag skulle ju på brorsonens 30-årskalas på kvällen och hade fått låna gamsvägeskans bil för att ta mig fram och tillbaka. På festen var det massor av barn i alla åldrar och den minsta var ju så väldigt gullig. Det var så länge sedan jag syttade (hade en baby i knä) så jag satt med honom mest hela kvällen.

Det var en så gullig och glad unge och han gick ur famn i famn hela kvällen. Ingen sak att vara baby i det här gänget. Mjuk och varm som den härligaste hundvalp var den lilla killen. Synd bara att han hade ett så hemskt fult namn.

Frampå kvällen drog jag hem i snöyran och redan då kände jag att något var fel.

Så vaknade jag på söndagen och det var dags för Vasaloppet. Den enda idrottslig tävling jag ser på. Då står Snälle Sven på bron med en smörgåstårta i handen. Vi har nästan som en traditon att se på det tillsammans. Jag kände redan då att jag höll på att bli sjuk men låg i soffan och såg på tv.

Efter en stund så kom ytterligare en av dom stora killarna in för att få lite fika. Som tur var inte i den här klädseln dock.

Längre fram på eftermiddagen kom DataFias barn och ett par killar hit på snöskoter och kom in för att fika och prata en stund.

Den här helgen kan man då säga att jag sällskapat med småbarn, tonåringar och gubbar, en salig blandning.

Det var väl kul.

Bilen är på verkstaden men jag har fått låna gamsvägerskans bil så jag stoppade i mig lite alvedon och åkte till jobbat och där var det så nära kaos som man kan komma just den här dagen.

Snöade när jag åkte hem och orken att skotta var obefintlig eftersom jag dröp av svett och kände mig riktigt riktigt dålig.

Nu är en ny dag och jag försöker göra det jag måste innan jag blir alltför klen. Jag har matat fåglarna och skottat framför postlådan. Något annat orkade jag inte och gårdsplanen är full med snö och det är väl bara en tidsfråga innan någon av hemtjänstbilarna kör fast.

Ett par av killarna jag känner sa att jag fick nog vänta på bilen om jag lämnat in den hos den meken och mycket riktigt. Han har inte hört av sig.

Han som skulle skotta gården har heller inte hört av sig eller kommit hit.

Däremot: Kvinnorna Dessa kvinnor. Dom har kommit med mat, ringt och frågat om jag behöver någonting, lånat ut sin bil och månat om mig i mitt elände.

Jag tror att jag ska försöka kasta ut julgranen idag om jag orkar. Den börjar barra nu.

Känner mig ungefär likadan själv nu. Hostar och har hög feber och benen känns som spagetti.

Dagens ord: Nog kan man ge sig på att så fort en solglimt tittar fram så kommer ännu svartare moln och döljer ljuset. Ska det aldrig ta slut. Livet ska ju vara lätt att leva. När då kan man undra?

Det har varit ett par hemska månader och den här veckan har varit extra hemsk.

Stormen har fått mig att ligga vaken om nätterna och fundera över allt skit som drabbar hela tiden.

Jag har inte kunnat åka någonstans, inte fara och jobba. Snön börjar smälta på gården och allt blev ett tjockt lager med snömodd. Grannens hemstjänstfolk körde fast och dom som kom till mig fastnade i sörjan. Han som skulle komma och skotta bort eländet har inte kommit förstås. Karlar ni vet.

Meken som lovat ringa när reservdelen kommit har inte heller hört av sig. Karlar ni vet.

Maten börjar ta slut och när man bara har spisbröd till frukost och smöret nästan är slut så får man ta till fattigrådet nr ett. Bre tunt med smör på avigsidan av brödet så inte onödigt smör fastnar i groparna. När det inte finns varken pålägg eller sovel och man får mätta sig med potatis och ägg. Då mina vänner kan man hålla sig för skratt.

Då dyker den första lilla solstrimman upp i form av min gamla jobbarkompis M och hennes mamma. Istället för blommor hade dom med sig massor med mat och fika och ostfranska.

Ostfranska som är min favorit.

Det kan jag säga er. Vilken lyx att äta ostfranska med ost på som frukost. mmmmmmm. skillnad minsann.

Det var så roligt att få träffa min väninna och hennes mamma igen. Det var länge sedan sist och jag blev på riktigt bra humör. Det är hur länge som helst sedan vi jobbade tillsammans säkert snart 30 år sedan men vi håller kontakt.

Jag fick hoppa över Zumban i torsdag för jag ville inte att dom som skulle hämta mig skulle köra fast eller förstöra sina fina bilar på den hemska vägen så jag hoppade som sagt över det.

Så bedarrade stormen och solen tittade fram lite.

Min gamsvägerska ringde och sa att jag skulle få låna hennes bil för hon behövde den inte i helgen och jag ska till dom ikväll på  30-årskalas. Så snällt. Ännu en liten glimt av ljus.

Sedan ringde jag mekan och reservdelen hade kommit så jag körde ner bilen på verkstaden och snälle Sven hämtade mig. Nu finns kanske hoppet om att jag ska få tillbaka bilen snart, men som den pessimist jag är så vågar jag naturligtvis inte hoppas ännu. Med allt krångel som varit ända sedan nyår blir man lite luttrad minsann.

När man sitter här framför tvn och inte kan gå ut för stormen och inte fara bort då måste man pyssla med något och jag fick för mig att jag skulle göra om mina tovade stenar till ägg med broderier av det växtfärgade garnet som blev över efter vävningen av plädar och det är rätt så kul att sitta och leka med mönster och färger precis som man har fantasi till. Det lugnar nerverna att pyssla med något där händerna får arbeta.

Julgranen lever ännu men börjar torka längst upp så det är nog snart dags att bära ut den.

Idag vräker snön ner så man nästan inte kan se ut och jag håller tummarna för att jag tar mig ner på kalaset ikväll.

Håll tummarna för det och för att min bil verkligen blir lagad och går igenom besiktningen snart snart för jag behöver den verkligen.

Även bakom de mörkaste moln kan en strimma av ljus leta sig igenom.