En ny läsare av min blogg undrade varför jag inte tog skidorna när jag skulle förflytta mig på snön.
Det väckte obehagliga minnen till liv.
Visst, jag hade skidor eller snarare brädlappar när jag var liten. Inget spann och inget spår under och så gott som utan brätte. Dessutom bindningar som lossade hela tiden.
Så var det elastabyxor med hälla under foten. Kalla var dom och vi ska inte prata om dom stenhårda pjäxorna. Raggsockarna som blev blöta av snön.
Varje dag lika på vintern, oavsett väder skulle vi ut i skidspåret och magistern for sist och jagade på.
Dm högt med klabb under skidorna och när man skulle skrapa av ramlade man och blev ännu blötare och kallare.
Så de förfärliga skidtvälingarna som man skulle ha stup i ett. Där kom jag alltid sist till och med i 6-an åkte dom i 1-an om mig och jag kom alltid så sent att dom andra gått in och druckit choklad.
Eftermiddagarna i skolan satt man då med blöta raggsockar och fuktiga elastabyxor och frös.
Jag minns att jag hade en grön anorak och en mössa man knäppte under hakan för det var modernt då.
Till slut var då skolan slut och med den skidåkningen.
Många år senare i februari om jag minns rätt var jag helt ur slag efter en långvarig förkylning och tänkte att jag måste träna upp mig så skidor åkte fram och jag drog iväg på skakiga ben.
Den turen gav mig lunginflammation och hjärtmuskelinflammation och jag blev inte människa på ett helt år.
När jag ser skidåkning på tv mår jag rent fysiskt illa.
Så i 40-årsåldern började Pappersbeda och jag åka slalom. I barnbacken till en början och oj vad jag ramlade men till slut gick det riktigt bra och var roligt. Det var något helt annorlunda nästan som att dansa.
Nu har jag inte åkt på länge och det är nog säkrast att låta bli och hålla sig till sparken.
Man ser hur saker som hänt när man var barn påverkar en hela livet men det hade kunnat vara värre. Jag har inget minne av att jag blev retad av de andra barnen för att jag var så dålig. Det var mest magistern som var en plåga och en pina.
Min pappa och min kinabror var några hejare på skidåkning så inte vet jag varför jag var så värdelös.
Minns inte men troligen fick jag dåligt betyg i gymnastik men jag var vig och kunde både hjula och slå volter så det kanske kompenserade lite.
Jag har aldrig haft något behov av att vinna och tävlingar förstår jag mig inte på så för mig är det totalt betydelselöst vem som vinner. Nu pratas det bara om vinter.OS men mig kvittar det lika.
Dagens ord: Vad spelar det för roll om man blir först och bäst?
Äppelblom
20 februari 2014 10:38
Precis så´na minnen har jag från skidåkning i skolan. Du beskriver det exakt så som jag känner över skidor.
Sista gången jag stod på skidor var i februari 1981 och jag var gravid. Vi var i Norge på lillsemester och jag vurpade på skidorna med den stora magen när vi åkte över en stor mosse. Det var en riktigt snörik vinter och snövallarna utefter vägen var 2 meter höga. Jag höll inte på att ta mig upp ur den djupa snön och jag grät och snorade. På natten fick jag en blödning, men som tur var så gick allt bra och det blev ett vackert flickebarn fött i juni.
Ha det bra och kram till dig!
http://skogsvandring.blogspot.com
Karin
20 februari 2014 11:40
Brädlappar till skidor, och bara en läderrem över, det hade jag också på 60-talet, när man skulle åka skidor i realskolan. Då hade det kommit fina skidor men det hade inte vi råd med. Jag åkte en gång, sen fick det var nog! Inte ville man utsätta sig för sån förnedring.
Kramar Karin
http://pixelmojan.se
Annci
20 februari 2014 13:23
Vi har samma problem när det gäller skidor..Jag får allergiska utslag bara jag tänker på dessa jäkla skidtävlingar mm som magister S tvingade oss att vara med på.. Har nästan aldrig rört ett par skidor sen jag slutade nian..Tänk så länge sånt sitter kvar i en.. Kram på
Ann
20 februari 2014 13:25
Hej Anita!! Tänk va olika det kan vara när man tänker tillbaka....
-"Jag längtade verkligen till de få gånger jag kunde och fick åka skidor om vintern, då min sjukdom som barn satte käppar för det om och om igen!!! Jag minns när jag gjort min sista operation och då var jag 19! När jag kom hem från sjukhuset i Lund hade Ola, min bror inhandlat ett par jättefina slalomskidor med tillhörande slalompjäxor och stavar...Det var minst ett halvårs konvalecent, så skidåkning blev det inte tal om förrän året därpå, men jag var lycklig över att att jag skulle kunna få åka framöver...sen åkte jag ju faktiskt utför under några år när barnen var små, gick 2 slalomkurser för vår gemensamme vän Jim, oj va kul det var. Nu njuter jag när jag får sätta på mej längdskidorna och glida iväg, med "tryck på glida", för nån snabbåkare är jag inte och nu gillar jag inga backar, vare sej uppför eller nedför, utan slätt är skönast, det är så avkopplande ......Tyvärr har ju vintern och influensan satt stopp hittills i år, men än kanske chansen finns...Man gör ju det man tycker om både när det gäller vinter- som sommaraktiviteter...Det är ju tur att vi är olika!!! Kram och hälsa Göte när han kommer hem igen!!
http://dansann.blogg.se
Annika
20 februari 2014 16:33
Ja dessa elastabyxor och pjäxor. Nu var jag ju rätt duktig på skidor men....då jag för nåt år sedan köpte nya så var jag minsann inte lika duktig. De är ju super smala i dag och man måste kunna hålla balansen. Men jag gillar verkligen att åka skidor så då är det bara att träna. I år har det inte blivit nåt åka av men nu ska det ju komma mer snö så kanske.... Roligt att läsa om dina upplevelser. Kramen
http://www.badtant.bloggo.nu
Hillevi
21 februari 2014 06:01
Åh, vilka minnen du väcker! Fast i mitt fall positiva - skolfröken som alltid tog sig tid när vi åkte skidor, inte alls som din magister. Jag tyckte om skidbyxorna med hälla och pjäxorna som var standardjulklapp (de var fina tills den julen pappa höll upp en av dem och skrattade, eftersom de var så jäääättestora, hm)
Som vuxen köpte jag gammeldags skidor och satte på lika gammeldags bindningar.
Riktigt pinsamt blev det bara en gång i tonåren, då mamma tog mig till en skidort i Österrike och envisades med att jag skulle ha med mina brädlappar på tåget - utstirrad blev jag!
Tack igen, både för bloggen som jag tycker mycket om och för dessa minnen!
Anki
21 februari 2014 08:22
Har ungefär samma minnen från skidåkning... med undantag av att jag aldrig stått på ett par slalomskidor... Det roligaste jag gjort är nog att skidtolka efter häst - full fart i gnistrande vit nysnö... det glömmer jag aldrig :)
http://ankistankar.blogspot.se
Soldansaren
21 februari 2014 21:31
Jag har bara åkt slalom vid ett tillfälle i mitt liv, när jag var med i en ungdomsförening som åkte till Sälen. Jag förstod inte riktigt tjusningen i det hela,måste jag erkänna. När jag åkt upp och ned några gånger gick jag och satte mig i kafeterian. Längdskidor tyckte jag bättre om men det är många år sedan jag åkte sist. Och sist i alla tävlingar har jag alltid kommit, så nu har jag slutat tävla. :) Håller med i dina dagens ord: Vad spelar det för roll om man kommer först?
Kram på dig!
http://soldansarenssida.blogspot.com
Bamse31
22 februari 2014 00:58
Vilken pangbrud du var som ung! Synd att du aldrig fick de rätta förutsättningarna för skidåkning. Tycker det är märkligt att din far inte såg till att du fick ordentliga skidor. Jag hade björklaggar och åkte på under 30-talet, men dom hade rännorbunder och min far spm var Hälsing, lärde mig tidigt att valla själv, och sätta skidorna i spänn för att få spann och böjda nosar. På 50-talet. Då du gick i skolan fanns det många skidfabriker, som tillverkade jättefina skidor och man hade fjäderbindningat och rottefällor. når jag äkte som barn var det bara läderremmar, sna som du hade.
kan bara konstatera att det ibland bara kan vara små detaljer som gör skillnad mellan succé' och fiasko. hade du haft mina tekniska förutsättningarnkanske du hade blivit skwikarstjärna.
idag fick vi två medaljer till! Kram på dig från gamle Bamsen
Bamse31
22 februari 2014 01:07
Det ska stå "skidåkarstjärna" min dj-ā iPad väljer ständigt bort mina skrivna ord, vet inte varför det blir så.
Bosse Lidén
27 februari 2014 14:21
Vilken söt skidåkerska på bilden. Hade jag varit i samma skidspår hade jag gärna lagt mig sist och väntat med den varma chokladen en extra lång stund. Då hade du i alla fall sluppit den platsen. Jag kunde ha smugglat med en termos med varm choklad och några mackor. Förstår att du blev anti. Själv älskade jag när det kom snö och jag fick åka skidor. Det var inte så vanligt i mina hemtrakter längs med en kust långt ner i vårt land. Tack för ett välskrivet inlägg. I det långa loppet spelar det ingen roll om man kommer först eller sist. Men jag har alltid varit en tävlingskille, men med åren byter saker perspektiv både på gott och ont. Torsdagskram från en bloggvandrare utan skidor.