Sofie Propp och jag gjorde ett nytt försök idag. Försök att komma upp på berget.

Vi packade våra ryggsäckar och började vandringen uppåt och uppåt. På hala stigar, med mossiga stenar och små forsande bäckar och de skiraste och vackraste gröna blåbärsris med rosa klockor på.

Ni har väl hört att när man gjorde om torget i Östersund så trivdes inte vättarna som bodde under torget längre och vart ska dom flytta om inte till Vättaberget och när man lyssnar riktiigt noga hör man dom mumla och fnittra i berget.

Jag hade med mig en liten bergkristall som gåva för dom gillar blanka saker.

Jag måste erkänna att jag har sämre kondition än Sofie Propp och fick vila lite på de brantaste ställena där det var halt bland stenar och lera.

Det växer de mäktigaste aspar efter vägen och klart att man måste krama en sådan ståtlig en.

Så kom vi då upp högst på elefantens huvud med hela bygden under oss.

Det var varmt och skönt och kändes verkligen att vi var närmare himlen.

Ett svart moln var på väg mot oss på himlen och det kom några regndroppar men inte så det störde.

Så gott med fika och sitta där och mysa i solen.

Det är bara 2,5 km upp för berget men som sagt, det är brant på sina ställen.

När vi gick neråt igen upplevde jag att det nog var försommar trots allt. Hjärtat liksom blev varmt. De ljusgröna grönskan, doften och fågelsången och solen som värmde och känslan av mystik. Det har inte varit många ögonblick av lycka i år. Inte heller har jag levt upp till bloggnamnen "Det ska vara lätt att leva" men just därför kändes det så idag.

Vet inte varför jag alltid längtar efter att komma upp på berg, kanske vill jag som den jorbundna varelse jag är komma närmare himlen då och då.

Hemma blåste det som vanligt men det torkade upp lite av blåsten så Kinabror harvade potatislandet och så åt vi spagetti  och köttfärsås och så var den här dagen slut och nu sitter jag här och har träningsvärk i låren men det var det värt.

Dagens ord: Även en jordnära människa vill komma närmare himlen ibland.