En av mina bloggvänner tycker att vi ska beskriva tre av våra lyckligaste stunder och då nappade jag på det. Tänker till bara lite snabbt bakåt utan att räkna med nuet och de lyckliga stunder man hoppas kanske trots allt ska komma.

Det första jag tänkte på var ett ögonblick en stund när jag var riktigt liten kanske så där 3-4 år.

Att få följa med till ladugården på kvällen. Ligga i skällkon Lundas spilta vid hennes stora mjuka mule och höra henne tugga av det sommardoftande höet som jag låg i. Höra mjölken strila ner i plåtspannen och mamma sitta och sjunga medan hon mjölkade. Vi hade ingen el på den tiden men en stormlampa som liksom fräste och lyste ganska starkt så skuggorna dansade efter ladugårdsväggen och kattorna lapade mjölk. Doften av ljummen mjölk och kossa och sommarvarmt hö. Vilken underbar känsla av trygghet och lycka. Jag har alltid älskat kossor.

Så här såg jag ut. En liten tjej med stickestrumpor och livstycke. Minns ni vad ullestrumporna stacks.

Så kom tonårstiden. En ny bild blinkar fram.

Cattolica i Italien. Första utlandsresan. Möte med det romantiska i livet.

Uppe på gabice monte högt upp på ett berg låg den här stället. Ett ställe med rutiga dukar och skraltiga möbler men nedanför lyste staden och havet glittrade. I träden lyste det av insekter som kvirrade och lät och blinkade som stjärnor. Doften av mimosa var stark för det växte uppför hela berget "Strangers in the night" spelades på någon grammofon och där dansade jag med en vacker italienare med bruna ögon och lockigt hår och ni kan bara tänka er så romantiskt och härligt det var. Kanske tur att han var lika ung och blyg som jag så det blev inte mer än så men vilken stund. Det glömmer jag aldrig.

Så den klaraste lyckobilden av alla. När min son föddes gick det med snabba ryck tre timmar på bb så var han född och för mig så var det mycket värre att köra upp för körkort än att föda barn. Sjä'lva födseln minns jag inte så mycket av men när vi skulle åka hissen ner så blev vi fastnande i hissen och jag minns då hur han låg insvept i en filt och där vi låg i lugn och ro så mötte jag hans förvånade och blå blick och då smalt hjärtat till en varm klump i bröstet.

Som säkert alla mammor känner så tyckte jag att han var det vackraste som funnits på denna jord.

Ja, det kanske inte är så dumt att minnas det som varit härligt och bra och inte bara det som varit svårt och hemskt i livet. Det är som en trasmatta, det finns ljusa och mörka ränder och det gäller att hålla blicken på dom ljusa.

Vad vet man. Än finns det många ljusa ränder i livet matta att ta vara på och vara rädd om. Det gäller bara att se dom.

Nåja till vardagens grejor. Igår var jag med moster på fest på hembygdsgården. Dom hade gjort så fint och dukat med rutiga dukar och det var god soppa och bröd och äppelkaka och några killar som sjöng och spelade. Det enda jag var lite betänksam mot var att några av dom bar solglasögon. Va. det var vuxna karlar och det var nog så halvmörkt i lokalen. Skulle man vara tuff eller vad? Ja det är mycket man inte förstår i den här världen. Annars var det både mysigt och trevligt och roligt att träffa folk man inte sett på ett tag.

Idag är det mulet och råkallt. Mina planer på att gå ut och klippa ner växter blev det inget av. Det var så ruggigt. Datafia kom och vi fikade och sedan har jag pratat i telefon med minst fyra personer och det tar sin lilla tid det också. Slötittat på en gammal svensk film och bara liksom latat mig. Söndagseftermiddagar är till för att man ska lata sig tycker jag.

För första gången i höst tände jag i vedspisen och en skön värme sökte sig ut i hela nedervåningen. Känns skönt när det är råkallt ute. Inget är som en egen spis, lite smålycka är det också.

Dagens ord: Håll fokus på det lyckliga i livet och glöm bort det sorgliga. Man mår bättre då.-