Det första jag minns av henne var på Qul i Backen, vår egen folkpark. En alldeles riktig folkpark med två dansbanor, moderna och gammeldansbanan, korvstånd och tombola, kaffe med dopp och så den lilla scenen och träbrädorna man satt på varje fredagskväll och alla fina artister som kom i sina  bussar.

Visst, i backarna och buskarna var det nog till att slåss och dricka brännvin och pussas och kanske till och med mer. Jag dansade och dansade men missade aldrig artisterna. Mamma och pappa tog med oss ungar varje fredag och det var verkligen något att se fram emot.

Så stod hon där Lillbabs. En blommig klänning med en kjol vid som en blåklocka, en midja med brett skärp och högklackeskor. Håret i en höbolm precis som det skulle vare. Skulle tro att det var på 70-talet. Hon var modetjejen och den glada glittrande och så förblev det hela hennes liv. Vilken ärta.

Så gick då livet både för henne och för mig. Hon hade det nog inte så lätt alla gånger men oj så hon jobbade på.

Så för 10 är sedan såg jag henne på nytt. Då sjöng hon på jazzklubben i Kälarne och det var fullsatt till sista stol.

Så kom hon intrippande i höga klackar och ett stort leende på läpparna. Liten var hon. Det hade jag inte sett förut men bara till formatet. Hon sjöng hon skojade med gubbarna och det lyste omkring henne. En aura av genuin värme.

Lillbabs man liksom trodde att hon alltid skulle finnas. Hon var liksom så levande och uppfyllde hela lokalen när hon kom in. Man riktigt såg hennes värme. Känns konstigt att hon är borta. Det är så många artister som försvunnit sista året. Det påminner mig om att jag snart själv är 70 år och det känns inte alls bra. Jag har ju så mycket ogjort.

Nåja, det fina vädret tog slut.

Jag har varit utomhus nu i en hel vecka. Hela dagarna har jag vänt ansiktet mot solen och bara tankat sol.

I förrgår kom AMV och Gubben och barn och barnbarn och vi satt borta hos Broder B och fikade och grillade korv. Det är fint att vi kan gå mellan gårdarna och vara än här än där.

Så kom bakslaget. Snö, massor av snö. Vaknade igår morse och det snöade. Ja vad gör man. Jag fick mig i alla fall till att skotta av bilen och åka på vattengympa. Kinabror stannade hemma för han är förkyld. På kvällen kom Lille Liam (som inte längre är liten) och Broder B:s fru och vi satt och såg på tv. 

Idag ska jag måla kistan jag släpat in. Det är mulet och grått ute men har slutat snöa.

Nog längtar jag till tiden då jag kan gå i skogen och plocka blåsippor och sätta i en liten skål. Det lär väl dröja väldigt länge iår. Med en meter snö så lär det väl ta tid innan den är borta. Kanske till i slutet av maj. Nu är jag less på vintern om ni inte har hört det förut. 

Dagens ord: Livet är skört, alltför skört och alldeles för kort för att man ska hinna uppfylla sina drömmar.