Nu vissnar blommorna. 

Nu faller regnet.

Nu blåser björkens löv av från träden och ligger som gula guldmynt spridda över marken.

Nu är dagar att kura och tända brasa och känna sig vemodig.

Torsdag var en ruggig dag men DansBritt kom och hon och jag tog oss en tur till förstörda skogen för att se om vi kunde leta upp svamp på något nytt ställe.

Stigen som den var mellan bergen som den såg ut förut.

Så här ser den ut nu.

Den gröna stigen upp till berget bland mossa och mossklädda stenar som den var förut.

Nu är allt borta.

Ja ni förstår. Tror ni vi hittade en endaste svamp? Nänämen, inte en enda.

Vi gick hem och kokade fisksoppa och stekte pannkaka och Kinabror kom och gjorde oss sällskap.

Så fredag blev en fin men blåsig dag och vi åkte och handlade och AMV och Gubben var här. Vi åkte till Bispgården och åt hela gänget. Vi gör så gott vi kan.

Kvällen tillbringade vi hos Broder B och Frun och där blev vi sittande till sena kvällen. Tänk så mörkt det är nu. Man såg knappt fötterna framför sig när man skulle gå hem.

Vad mer.

Kinabror tränar Jack på blodspår och det går bra. Den hunden älskar att spåra och söka efter saker.

En annan rolig sak var att min ena brorsdotter skickade upp ett paket med svenska äpplen till mig. Ni vet sådana där krispiga och lite sura som bara svenska äpplen kan vara. Jag kan ju inte odla äpplen och tycker att dom är så goda.

Nu ska det bli paj och stekta äpplen och mos. Härligt.

En lördag i september när det regnar så tappar jag energin och jag kurar i soffan och gör inte ett dugg. Ser på Lilla huset på prärien, och bara latar mig. Allt städande och sånt skiter jag i. Det kommer nog andra dagar då arbetslusten överfaller mig.

Dagens ord: Det är minsann en mänsklig rättighet att vara lat.