När jag inte somnat och klockan börjar närma sig fem så är det lika bra att kliva upp. Månen lyser in genom sovrumsfönstret och glider över golvet som en lysande boll. Det går inte att sova. Lite värk i kroppen har jag också.

Det har gått flera dagar utan en enda solglimt bara mulet och ruggigt.

Inte har jag gjort så mycket heller. Visst, jag har stökat lite i växthuset och så har jag burit in min stora fuxia som nu fått plats i sovrummet. Där får den stå och så kommer väl blommorna att ramla av så jag får ställa den i jordkällaren till vintern har gått över.

Så har jag fått en massa äpplen så jag har kokat äppelmos och gjort ett par pajer och få se vad jag ska göra av resten.

Äntligen har jag fått mig till att ringa till optiker och beställa tid för att få glasögon. Jag har ju klarat mig utan läsglasögon men inser nu att gammeldomen kommer ikapp mer och mer och jag börjar se dåligt att läsa små text nu när det börjar bli lite mörkare.

Jag hör ju i alla fall rätt bra i alla fall så något får man väl vara glad över.

Det börjar ju bli riktigt mycket färg på grönskan nu men när solen inte skiner så syns det inte så väl. Hoppas att det blir lite sol innan löven blåser av träden. När löven är borta då är det riktigt eländigt och trist tycker jag. Så länge solen tittar fram så är det fint med de färgade löven.

Så det är lika bra att koka mig lite kaffe och göra en macka och börja dagen lite långsamt. Allt är långsamt nu och ingen fart på mig alls. Ingen kommer och hälsar på. Ingen ringer och pratar mer än Sofiepropp och nog känns det att det är slut på sommaren nu. Ingenting roligt väntar heller vad jag vet men det är väl så det blir när gammeldagarna kommer steg för steg.

Dagens ord: Inte för att jag vill klaga men lite sol skulle inte skada.