Jag kan aldrig sova när det är fullmåne men vad gör det. Det är alltid spännande, fascinerande och lite hemskt att klä på sig och gå ut i månskenet speciellt en sådan natt som det var inatt.

 Stjärnorna lyste så starkt och norrskenet flammade och sprakade mer än någonsin.

 Det var någonting med solen som hände inatt och luften var liksom förtrollad och det var ljud överallt, grenar som knäcktes, ugglor som hoade och rävar som skrek. Tror att jag var ute och vandrade i två timmar. Solstorm hette det visst.  

Gårdagen var en lite märklig dag. Det ni ser här är den sista blomman på min amaryllys som jag fick av meditationstjejerna i julas. Den har alltså blommat till nu. Nu är det slut på blommor  men idag kom det ett rött fint kort med 3 blomstercheckar i så när det våras kan jag köpa en hel massa små fina penseplantor, blommor jag verkligen gillar.

Inte nog med det. Jag och mister P har ju spelat på Keno nu i 3 år och just härom dagen var pengarna slut och tro det eller ej. Då vann vi 1000 kr och kan fortsätta spela ett tag till i väntan på storvinsten.

Dessutom ramlade det in pengar på mitt konto helt oförhappande från oväntat håll så nu kan Skatan och jag äta hela veckan när hon kommer. Jag ska hämta henne i Bräcke mitt på dagen imorgon och det ska bli så kul.

Idag har jag haft besök av två av mina meditationskompisar och vi har pratat hela eftermiddagen.

Vet att det var kvinnodagen igår men jag tänker inte orda så mycket om det för jag vet att jag pratat om det ifjol och året innan och det skulle bara bli en upprepning.

Jag säger bara som så. Om inte alla starka och modiga kvinnor fanns skulle det inte vara mycket med den här världen!

Jag har blivit beroende! Jag som aldrig gillat spel i någon form har börjat spela Castervill, en sagovärld som man bygger upp via Facebook. Så roligt och spännande och se hur de vackra husen blir till och man kämpar mot mörka makter. Att det skulle bli på dette viset. Det kunde jag inte tro. Vet dock att jag är en person som lessnar snart på saker så snart är väl det här beroendet borta. Jag får väl ta det här istället för att se Dr Cwinn på tv för den serien är slut nu. Hoppas ni får en fin helg.

Dagens ord: När nöden är som störst är hjälpen som närmast. Det gäller bara att tro på det också.

Min längtan till friheten och för att få vara ute har jag burit med mig ända sedan jag började skolan. Speciellt om vårarna när solen börjar komma har längtan suttit som en klump i hjärtat.

När jag såg ut genom skolfönstret och såg solen lysa på bergets toppar önskade jag att jag bara fick vandra och vandra.

När jag satt på mitt tråkiga kontorsjobb och såg ut genom rutan och såg människor som gick ute i solen då längtade jag och var till och med avundsjuk.

Tänkte att dom måste vara lyckliga som fick vara utomhus i ljuset.

Nu förstår jag att människorna utanför kanske inte tänkte på att dom var fria och lyckliga som fick vara ute. Kanske dom inte ens tänkte på vilket väder det var, kanske kände dom inte solens varma strålar, hörde fåglarnas sång och kände den första jordlukten av vår.

Nu när man fått friheten och möjligheten uppskattar man den inte lika mycket.

Nu är det en naturlig del av mitt liv att gå ut när jag vill och inte blev det den enorma lyckokänslan som jag trodde.

Vi människor är väldigt konstiga eller hur.

Så ser det ut idag. Det ser underbart fint ut utanför men när jag kom ut slet en ilsken snålblåst i mig och ingenstans kunde man hitta lä.

En form av vårtecken är väl när grannen börjar bli sugen på att äta surströmming och det var vad som hände idag. Han gör sig alltid för med att köpa alla tillbehör, tunnbröd ost, mandelpotatis, lök och till och med tomater och gurka.

Nubben hoppade vi över för han vet att jag är dålig på sprit och sånt.

Tillbringade ganska lång tid där inne för hans avlopp hade fastnat igen och hans diskmaskin var igenbäckad med gägga så jag fick leka rörmockare en stund och fixa och dona och blev riktigt trött efter det.

Ville bara att ni skulle se min nya trumma och trumpinnen jag fick av korpen.

Det blir ändrade planer för dagen för som sagt. Blåsväder är det värsta jag vet. Tror jag lägger mig på soffan och vilar en stund.

Till er stackare som sitter inne på ett tråkigt kontor och längtanfullt tittar ut genom fönstret. Det är bara som ni tror. Det blåser grinigt och kallt ute åtminstone här i Jämtland.

Dagens ord: Det doftar alltid av den han som skänker bort rosor. Det doftar alltid surströmming av den hand som ätit surströmming och glömt att tvätta sig. 

När den första vårsolen börjar stråla då gäller det att ta tillvara den livsviktiga solen och strunta i allt annat även om man så väl ser hur skitiga fönstren är och hur dammet ligger tjockt på allting.

Till och med bloggandet lägger jag åt sidan.

Torsdagskvällen var det dags att träffa meditationstjejerna och ha några timmar rolig och nyttig samvaro. I min meditation hoppade sju nakna kärringar över en gärdesgård med en massa getter efter sig. Tyd det om ni kan. Jag hade all möda att hålla mig för skratt.

Fredagen töade det och droppade av taken och vinden tjöt som en galning i träden. Gårdsplanen var djupa sörjiga spår i snömojan och det var med visst problem jag tog mig iväg. Det var dags för att få massage på mina gamla trötta ben så jag for till DansBritt och hade en härlig skön stund på hennes massagebänk.

Sedan gick vi iväg och åt lunch och så tänkte jag åka hem men då ringde min gamsvägerska och bjöd på middag så då blev jag kvar ända till kvällen. Åt tacos och träffade min brorson och hans fjälla och det var ett tag sedan.

När jag åkte hem hade vinden mojnat och det var några grader kallt. Vissa kvällar kan vara magiska. Det var månsken fast det inte var fullmåne och stjärnorna strålade så ovanligt skarpt. Jag kunde inte gå in utan tog en promenad ner till sjön. Ugglorna hoade här och där och räven ropade, ett ljud som låter rent spöklikt om man inte vet vad det är.

Så underbart att vakna till en morgon då solen skiner, det är några grader kallt och vindstilla. Det är skare och efter sjöstranden har det kommit fram lite barmark. Barmark, så länge sedan. Så härligt att trampa på barmark.

Katten Oskar och jag går bort till ån för att se hur farbror Bäver mår. På vägen dit hör jag korpen ropa och prata och som vanligt svarar jag honom. Korpen är så lätt att härma.

Då kommer han farande och gör lov på lov ovanför mitt huvud. Katten Oskar gillar inte korpen så han springer hem i full fart. Så far korpen iväg och kommer strax tillbaka med en liten gren som han släpper ner till mig. Jag sträcker ut min arm och hoppas att han ska landa men han gör en liv till och jag tar men lilla kvist och går ner till strandstugan och sätter mig där med min kaffetermos och blundar mot solen. Alla gåvor mottages med glädje och jag vet genast att den pinnen ska bli skaft till min trumpinne.

Efter ett tag så kommer Sofiepropp och gamsvägerska med man och dom har med korv och fika. Vi tänder en brasa och nu börjar det röra sig lite ute på sjön. Några skotrar kommer, en kvinna sitter och solar borta vid badstranden.

Nu vaknar vi till liv lite till mans och den första fina soldagen måste man njuta till fullo.

Än finns det mycket snö att ta av och det går fint att bygga vindskydd av snöblocken.

Sofipropp stannar kvar över natten och vi tittar på "Harry Potter". De två sista filmerna och stoppar i oss onödiga grejor som chips och dip och choklad. Frampå kvällen dyker AMV med gubbe upp och det blir en pratstund och lite fika. Dagarna bara flyger iväg nu när våren är på väg.

Igår var det vasaloppet och då brukar snälle S komma och titta men iår gjorde han inte det så medan Sofie sov satt jag och tittade på det. Killen som vann såg ut som om han varit på en väldigt enkel promenad. Annars brukar snoret slinga och dom brukar ramla omkull och ligga som döa sillar men inte den här. Snygg var han också. En del har allt. Det såg i alla fall ut som om man hade bra väder och dom flesta såg glada ut i spåret.

Jag som är totalt ointresserad av sport och tävling över huvud taget tittar på det här varje år och tycker att det är lite småtrevligt på något sätt även om jag skiter i vem som vinner.

Idag är det lite mer mulet och jag passar på att vara inomhus och fixa och dona lite grann innan jag ger mig ut.

Ser en lastbil dundra förbi, ekorren hoppade rakt mot rutan när han blev överraskad av att katten Oskar satt och lurade och nu sitter han uppe i björken och skäller åt hela världen.

Vad mer att berätta. Jag har gjort en liten trumma till av rester av renskinnet jag hade kvar sedan förut. Den är så liten och söt så jag kan lätt kan ta med den när jag går till skogs. Tänkte ett tag att jag skulle ta en långvandring på skoterspåren men det ser ut att börja blåsa så jag väntar lite grann.

Dagens ord: När man mår som bäst märker man det inte. 

Förmodligen kommer jag att bli mordhotad och nerskälld men jag måste ändå säga vad jag tycker för jag blir både ledsen och förbannad.

Mina vänner vi börjar med något trevligt. Trevligt är att vakna vid 8-tiden på morgonen av att domherren sjunger utanför, ihållande och starkt. Här är det första vårtecknet. Han är den första som börjar kvittra på våren men följs av talgoxar och tetor. Hör hur det droppar från taket och ser att det är ännu en dag med tö. Visserligen blåser det men det är plusgrader och det var länge sedan.

När katten Oskar och jag går en liten runda ser vi en söt liten järpe som sitter och noppar av albuskarnas hängen.

Ibland undrar jag om vi som bor på landet känner av naturens ändringar mycket mer än dom i stan. Vi är ju mer beroende av dom också. Vad vi än ska göra så måste vi ut. Finns inga gallerior eller lokaler man kan vara i. Man måste ut på ont och gott.

 Kanske känner man då mer än stadsbor bindningen till jorden och naturen.

Det är kanske därför man blir som man blir. Vi är ett tufft och hårt folk, vi som måste leva och anpassa oss till allt vi inte kan rå på.

Nu kommer jag till det här med vargarna, något jag vet jag skrivit om förut.

Det finns en varghona som man fraktat med flyg 3 ggr bort ifrån området jämtland-västernorrland. Man söver henne och försöker flytta henne. Att hon fått leva beror på att hon har nytt blod som kan vara bra för vargstammen.

Den lilla livrädda (för hon måste undra vad som händer henne) vandrar gång på gång tillbaka hit ungefär som mina bröder (fast dom kan ju åka bil förstås).

Lika lite som jag förstår varför så gör hon det i alla fall. Nu har hon inte längre peilapparat på sig och det är väl bara en tidsfråga innan hon blir tjuvskjuten.

En massiv våg av hat kommer från varghatande män. Män som inte ens har sett en varg, kanske inte ens ett spår.

Dom är rädd att hon ska ta samernas renar, älgar och hundar.

Dom är inte rädda att bilar och tåg ska ta död på djuren fast det händer varje dag. Vad är det för skillnad. Samerna får väl ersättning för både bildödat och vargdödat vad jag kan förstå.

Det kryllar av bilar och tåg men en ensam varghona som blir jagad från alla håll. Skulle inte bli förvånad om hon blir jagad med skoter och dödad och männen bara hånler och tycker att alla vargar ska utrotas. Jag mår riktigt illa när jag hör det massiva hatet och förstår det inte.

Hur kan man hata något man inte ens har sett. Det måste vara stenåldersgenerna som poppar upp och tänder denna ilska och hat. Det finns rovdjur. Det har alltid funnits rovdjur och det allra värsta rovdjuret är faktiskt vi människor.

Vi dödar för nöjes skull inte för att få mat.

Jag önskar att den lilla fina vargtiken ska få frid någon gång och inte jagas som en brottsling runt omkring i landet.

Avslutar med en bild av solnedgången och ett citat ur "Indianernas visdomsord Djuren språk"

Vargens visdom är enkel. " Det du ger är det du får tillbaka". Rädsla för vargar: Tron på bestraffning och vedergällning/rädsla för att få tillbaka det man själv gett till världen. Fundera över det Varghatare.