I går kväll var Kinabror och jag på Qul i backen och lyssnade till Euskefurat.

Nostalgin kom över mig Qul i backen, stället där man var varje fredag som barn och som tonåring. Igår kväll var det lika mycket folk som då och trots att regnet hängde i luften så var stämningen på topp.

Jag säger bara det. Det norrländska vemodet. Trots glada melodier och fantastiska musiker så fanns där i bakgrunden det norrländska vemodet som jag förstår så väl.

Så som det berättades Först tog dom vattnet och strömmen. sedan skogarna och malmen och så tog man människorna som tvingade flytta. Så blev det kvar några tjurskallar (bla annat jag) sa "Vi flytt int". Vi tog vilket skitjobb som helst för att få vara kvar.

Så här är vi nu, vi som väntar. Väntar på att nära och kära ska koma för en ynklig sommarmånad, om man ens kan kalla det sommar.

Så finns det dom som flyttar hem igen men allt är inte som förr och man kan finna att man känner sig främmande även här hemma. Man minns allt det roliga men glömde kylan, blåsten och myggen och de tomma öde byarna och djuren och ladugårdarna som försvunnit. Inget är sig likt längre.

Allt detta får Euskefurt fram i sin musik och allt känner man igen och det går direkt i hjärtat.

Mitt i allt finns den underfundiga humorn som räddar upp alltsammans från att bli för dystert och det är nog den jag lever på också.

DansBritt följde med hem och låg över för hon hade fel på avloppet och i morse åkte Sonen och hans Fjälla tillbaka till Skåne. Inte bara människorna for utan när jag kom ut i morse var det ett fasligt liv på fåglarna.

Koltrastar, björktrastar, småfåglar och tranor hade samlats för att ge sig iväg söderöver. Lommen skrek sin dystra sång och fåglarna hade satt i sig mina jordgubbar innan dom for men det må vara dom väl unt. Dom behöver dom säkert bättre än jag.

Det enda spår efter Sonen är en hög med 91-an på toa och några handukar som ska tvättas.

Nåja,  Dansbritt, Kinabror och jag gjorde vad vi kunde för att mota bort tystnade.

Vi for till Fugelsta på marknad. Handlade rullrån och ölkorv och åt hamburgare och pratade med folk

Så hem och satt på förstukvisten och drack kaffe och Storfiskarn kom och hälsade på.

Alla har åkt nu. Det är så tyst. Inga bilar på vägen, inga båtar på sjön, inget plask av badande barn, inga fåglar.Hela byn tom, bara Kinabror och jag kvar och det är en omställning som är lite jobbig Från fullt ös till total tystnad.

Skulle tro att en del inte ville åka ännu utan kände som Euskufurat sjöng.

" Det är här man vet var stigarna går och vem som är släkt med vem, det är här man vet var gäddorna står Det är hit man kommer när man kommer hem".

Så nu sitter jag på förstukvisten och ser att regnet snart kommer och hör på myggen som surrar runt öronen. Det norrländska vemodet hugger tag i mig med stark kraft.

Nog skulle jag också vilja fara bort en sväng och så sådant jag inte sett förut och det är verkligen sant det Euskefurat sa:

Dagens ord: Man kan aldrig längta hem om man aldrig far bort.