Jag har gjort allt för att komma iväg till Umeå och danslogen i Tefteå. Jag har legat i stäck i ryggapparaten och stoppat i mig värktabletter. Inget skulle hindra mig och Datafia och jag drog iväg.

Solen sken. Lördagen var i stan. Det var många cyklar och många ungdomar. Till och med en kille som spelade säckpipa. Det märks att det är en studentstad. Rätt mysigt faktiskt. Mindre mysig är att springa ut och in i affärer. I vanlig ordning gick den outtröttliga Datafia i massor av affärer och provade och provade men den här gången köpte hon lite grejor i alla fall. Jag köpte mascara och en tablettask.

Vi hann i alla fall med en god macka på ett fik.

När det mörknade var det dags att fara på dansen i Tefteå för tredjer året i rad.

Mycket var sig likt. Signar som gick omkring och pratade med folk och dansade lite fast han verkade ha ont i höften.

Kanske är det sista sommaren det är dans där.

Det var en magisk kväll och när bandet spelade "She was only sixtien" kände jag mig som 16 år igen. En känsla av lycka. nyfikenhet och ryggen gjorde inte ens ont. Dessutom dansa med en kavaljer som det kändes som om jag dansat med länge länge och jag bara flöt omkring en liten gnutta över dansgolvet.

Det var många år sedan jag kände mig så ung och glad och vacker. Livet är outgrundligt minsann men underbart är kort men trist varar länge. Alltför fort var dansen över men man kan inte säga annat än att den var en härlig sista dans.

Att sova gick inte. Inte för att ryggen värkte eller för att jag hade kramp i benen. Jag var liksom uppspelt och klarvaken och låg och mindes kvällen och dansen och känslan, känslan jag inte vet var den kom ifrån.

Klockan blev 4 innan jag somnade och så kom en ny dag och nu är jag hemma

Tänt i braskaminen, matat katten och druckit kaffe med Datafia och Kinabror.

Det mörknar och jag är trött.

Jag kurar i soffan och tänker på att det varit en fantastisk helg.

Dagens ord: Underbart är kort men trist varar länge

.