I  lördags åkte Skatan tillbaka söderöver och jag beundrade hennes mod. Tänk att sätta sig ensam i bilen och åka så långt. Det skulle jag aldrig våga om man så hotade mig. Jag vågar ju inte ens åka till Östersund och när timmerbilarna kör som attan så vågar jag inte ens åka ner på byn. 

Ja jag vet. Jag är en fegis med stora bokstäver. Jag hatar att köra bil och gruvar mig varje gång jag ska göra det. Tänker hela tiden på vad som kan hända. Lastbilar, fullkörningar, älgar i vägen, halka och rondeller. Sån är jag.

Vad som är ännu skamligare är att jag inte gillar grejor som  mullrar. Både Kinabror och Sonen har varsin fyrhjuling och jag vågar inte köra dom.

Inte vågar jag köra snöskoter heller och inte traktor. Inte vågar jag använda motorsågen och jag hatar ljudet av dammsugare även om jag inte kan säga att jag är rädd för den. Det vore väl alltför skamligt i alla fall.

Nog skulle jag velat köpa en snöslunga men tänk om jag inte vågar använda den. Då hade det varit bortkastade pengar.

Jag är rädd för saker som andra inte alls bryr sig om men bara för balansens skull ska jag räkna upp saker jag inte är rädd för.

Jag är inte mörkrädd och inte rädd för att vara ensam. Jag är inte rädd för att gå i skogen. Jag är inte rädd för vilda djur som björnar och vargar.  Där blev det stopp. Det var en ynklig liten mening. Kanske finns det fler saker jag inte är rädd för men onekligen blir räddsidan fler tyvärr.

Nåja nu ska vi inte gräva ner oss i det utan gå över till verkliga livet och vad som hänt.

Det blev ju snö igen och hela söndagen skottade jag och skottade. Såg på en Åsanissefilm och vilade men orkade inte med allt. Det tar ju sina timmar och dessutom var det blöt tung snö. Känner att kroppen är skit och ryggen började värka igen efter att ha blivit nästan bra. Det blev tomt efter Skatan och nu har det inte varit hit en människa på två dagar faktiskt.

Läste att för 6 år sedan och 5 år sedan var det 38 grader kallt och var det i flera veckor och jag frös och frös och eldade och det var ett rent helvete.

Då kan man säga att det i alla fall är bättre nu. Bara 7 grader kallt och det börjar faktiskt komma några vårtecken.

Ett rådjur trampar omkring ute på åkern, när jag släppte ut katten hade ett hackspett börjat trumma vilt på toppen av telefonstolpen. På den där metallplattan som sitter där och ni ska tro det ekar över sjön när den sätter igång. Ropar på en fjälla ska jag tro.

Räven har varit och snurrat runt huset och ätit upp osten jag lagt ut till fåglarna. Alla dessa saker och att solen skiner tyder på att en liten gnutta av förvår börjar visa sig.

Skatan frågade mig om jag inte målat utsikten över sjön och jag berättade då att jag vävt en tavla med utsikten men inte målat någon tavla. Så här kommer den. Utsikten.

Jag vävde och gjorde tavlor av tyg ett tag. Nu gör jag inte ett skit. Varför vet jag inte. Lathet kan vi ta en annan dag för inte nog med att jag är feg jag är lat också.

Skatan och jag pratade om allt mellan himmel och jord och så naturligtvis om hur det var här förut. Så här såg huset ut innan mina vänner målade om det när jag fyllde 50. Den absolut bästa present man kunde få.

Före:

Så hör ser det ut idag:

Får väl hä mig ut och skotta färdigt och bära in ved och jesses vad det tar emot men jag ska försöka se positivt på saken. Solen skiner och det är inte kallt och jag har mat i kylskåpet så jag klarar mig några dagar till. 

Dagens ord: Skräcken är större än faran.