Alla inlägg den 23 september 2020

Av Anita - 23 september 2020 08:58

Storfiskaren och Mustachen satt hos mig och drack kaffe och Storfiskaren berättade att han sett skogsmaskinen fara upp mot vackra skogen.

Då fick jag bråttom för jag hade inte plockat trattkantarellerna vid berget ännu. Nu fick jag bråttom men det var för sent.

 

Det finns (fanns) bara en enda fin skog kvar häromkring. Annars är det bara kalhyggen och blötmark.

Den skogen har varit min största tröst. Där finns till och med en fin stig att gå på. Bergen med mossa på, de vackra höga träden och så blåbärsdalen och mitt svampställe. För att inte prata om det höga berget med vita mossan och utsikten över flera sjöar och berg.


Nu är det sista vackra borta. Precis vid mitt svampställe for skogsmaskinerna omkring och plattade ner allt. En flock med orrar kommer flygande och skriker i panik. Var ska dom hålla till när all skog är borta*? Skogsfåglarna lär väl snart vara helt borta när man tar ner alla skog. Dom vill ha stora barrskogar för att trivas.


Mitt hjärta är så tungt och jag orkade nästan inte gå hem. Tänkte att jag skulle hitta på något kul och söka mig till något jag tycker om. 


 

Det hade slutat blåsa. Lingonplockning förstås. För att komma ut på näset måste man ta av sig stövlarna och vada över ån.

Där fanns en gång en bro och det var bara att gå på den och sedan gå på en fin mur för att komma ut på udden. Nu är bron borta sedan länge och muren har man sprängt. Bort bort med allt vackert.


Stigen efter stranden var kvar men bara bara smal. Lingonriset var borta och ersatt av odon och kråkbär. Det var länge sedan jag var där. Det var bara att ta hinken och gå tillbaka.

 

Ta vi sig stövlarna och vada i det iskalla vattnet som fick mina fötter att domna bort. Jag vet inte hur kallt det är i vattnet men kallt är det i alla fall.


Jag känner mig ledsen för att allt förvandlas till det sämre hela tiden. Det är inte bara skogen utan allt och jag också. Var ska jag gå nu. Hur ska man orka med ännu en vinter när det inte finns något kvar att hålla fast vid.

  sk

Det enda varaktiga är stenarna efter stranden. Dom ligger där trygga som dom alltid gjort när allt omkring förvandlas till det sämre.


Sjöarna växer igen med vass.

Väst i sjön har man kalat av all skog och nu vackra skogen som var den mest välskötta och fina. Bara kalhyggen. Det skulle jag aldrig trott.  

 

Vad jag saknar  de vackra skogarna, stigar och mossa, svamp och bärställen.

Raserat och förstört precis som jag känner mig. Var ska man nu hitta glädjen. Skogen har alltid varit en del ab mig.


Dagens ord: Allt är nära. Allt är långt ifrån. Allt är givet människan till lån.


Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

55 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se