Ska det aldrig ge sig? Vecka på vecka, dag efter dag. Inte -36 men väl -30 och jag tror aldrig jag frusit så som jag gjort den här vintern.

Det är som om jag hade isvatten istället för blod i ådrorna. Händer och fötter är som isbitar och jag får aldrig upp värme i dom.

Jo, när jag vaknar på morgonen och har legat nerbäddad känns det riktigt bra och likaså när jag tar ett riktigt hett bad men nu när jag har iskallt i badrummet eftersom elementet är trasigt så blir jag lika fort kall igen när jag ska upp ur badet.

Jag har kommit på att man kan klä sig under täcket även om det är bökigt. sockar, benvärmare, kalsonger, byxor undertröja, flanellskorta, ylletröja, handledsvärmare och torgvantar. Det är värst om jag blir iskall det första på morgonen. Man är mest frusen då.

Med klomsna fingrar tänder jag i spisen i köket och försöker värma fingrarna på kaffekoppen.

Jag fryser inne. Jag fryser ute. Jag fryser när jag hämtar ved. Jag fryser när jag kör bil. Jag fryser när jag hämtar posten.

Alla planer blir omkullkastade. Att hälsa på kompisar, att åka och handla, att åka spark, att gå på skoterlederna och få lite motion. Allt, allt blir bara drömmar i det blå. De enklaste saker förvandlas till oöverstigliga berg när fingrarna känns som oformliga prinskorvar.

Visst, jag vet att jag sagt i min blogg att Livet ska vara lätt att leva. Vilket jävla skämt. Jag minns inte sist livet kändes lätt att leva.  

Dagens ord skulle kunna vara: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Det löjligaste jag någonsin hört. När det är över -30 kan man inte klä sig så man inte fryser. I så fall skulle man ha så många lager kläder och ansiktsmask men då skulle man inte orka gå eller kanske man skulle ha någon form av rymddräkt.

Dagens ord får bli: När kylan nyper till är livet mest bara skit.