Juleljusen har brunnit ut.

Julmaten är uppäten och kylskåpet ekar tomt. Bara några julmust och en överbliven julöl finns kvar.

Igår gjorde vi pytt i panna av resterna.

I kakburken bor en ensam pepparkaksgris kvar.

Sonen och bröderna har åkt.

Lille Gullige Liam har också åkt.

Huset ekar tomt som det alltid gör när alla har åkt.

Önskade att mitt ryggskott också åkt sin väg men inte, envist sitter det kvar och jag gruvar mig för snöskottning och vedhämtning och alla andra saker man måste göra nu.

Tvättkorgen är knökfull och julgranen ser lite slokig ut. Även blommorna slokar. Ute är det mulet och troligen blir det snö igen innan kvällen.

Känner mig lite låg och som alltid när jag vet att mina nära och kära är ute på vägen är jag orolig och blir inte lugn förrän dom är framme i Skåne. Det är 100 mil eller mer och mycket kan hända.

Sitter här i pyjamas och morgonrock och får mig inte för att göra så mycket.

För att vara en aning positiv så har jag fått en gammal dator som är lite snabbare än den gamla--gamla dator jag hade förut så nu går det rätt fort att komma in och titta till er andra bloggvänner.

Januari och februari är årets värsta månader. Allt ont brukar hända då. Det som går sönder går sönder då, elräkningen är som högst och kan ta knäcken på en. Vinterdeppen sätter in och jag fryser både till kropp och själ.

Nu gäller det att haka fast sig vid dom små glädjeämnena.

Kanske vid en kaktus som oväntat slår ut, en orkide som börjar blomma för fullt.

Kanske kan jag bada bastu nu när sonen skottat upp till bastun och jag klarar att gå ner till sjön.

Umgås med vänner.

Hopp. Man får inte tappa hoppet. För varje dag man lyckats klara sig igenom är en dag närmare våren.

När det känns mörkt och kallt måste man försöka tänka på .......

Dagens ord:Det har aldrig funnits en natt utan morgon.