I nattens mörker ligger jag och lyssnar. Vinden viner i fönster och får timret i huset att röra på sig och knaka. En nyvaken fluga surrar uppe i taket och flyger mot taket gång på gång.

Barnet i min själ saknar någon som tar hand om, saknar någon som hjälper, någon som ger goda råd. Mest av allt saknar mitt hjärta katten Oskar. Han och ingen annan hjälpte mig när svårmodet satt in. Han kände det så väl, han kröp upp hos mig och klappade mig med sina mjuka tassar. Inget som är en givet ska man få behålla.

Starka kvinnor får aldrig hjälp eller är det så att jag alltid gör fel val. Hantverkare som aldrig kommer fast dom lovat, bilmekaniker som inte fixar min bil trots att jag ligger på som en igel varje dag. Fel jobb så man tjänat för lite pengar. Fel kön. Det mesta känns som om det blev fel och det blir bara värre och värre.

Nu ligger jag här och allt är mer bedrövligt än någonsin, utan bil och utan pengar. Sitter här ensam i ett mörkt tomt hus och det är natt och vinden viner utanför .

men......det är bara att hä sig upp och fortsätta kämpa. Det är bara att räkna de lyckliga stunderna blott, vad ska man annars göra?

Söndagen var det sol och fint och DataFia och jag promenerade i solen.

Sedan fika hos henne och dottern låg i soffan med katten i famn och han kurrade och spann och jag saknade min katt Oskar när jag såg det.

Måndagen jobbade jag och när jag kom hem hade jag först besök av en gubbe från jaktvårdsområdet och senare på kvällen av min brorson och vi satt och såg tv och pratade.

Igår hade DansBritt och jag tänkt att vi skulle ta en promenad i skogen eller på sjön. Jag hade behov av att komma ut i skogen, tända en eld och att ladda energin och få lite kraft för gudarna ska veta att den runnit ur min kropp och själ som en droppande kran under hela vintern.

Så var det då storm och det blev ingenting av det.

Jag fick besöka fram på dagen av en kille för fiskvårdsföreningen och sedan kom Gamle A och vi fikade.

Sedan vävde jag klar min mattväv som säkert har suttit i vävstolen mer än 10 år.

Gudarna ska veta att jag dunkat ut min ilska, min frustration, min känsla av orättvisa så mattorna är nog stadiga och tjocka.

Mamma började med den här julmattan innan hon blev sjuk och dog och jag fortsatt att göra den klar även om raka rader inte är något för mig.

Mattan som vävde sig själv. Då blundar man och tar precis de nystan som dyker upp och bara väver in det huller om bladder.

Midsommarmattan, längtan till grönt, längtan till glitter i sjön och björklöven och nytt gräs på marken. Grönt, midsommaren färg.

Så gjorde jag ett försök att väva av kardat ull, en luddig matta som säkert är skön att kliva på när man kliver ur sängen. Vet inte om den är så hållbar men jag hade ju massor av ull liggande så man kan ju prova sig fram.

Så till slut deppighetens matta. Vintern Svart och vitt är för mig inte det moderna hemmet. Vet att många har svart och vitt och att det är väldigt inne nu men jag hatar det. Svart för mörkret, vitt för den eviga snön som bara hindrar en från att röra sig i skogen men sådant har mitt sinne varit på slutet så det får bli den sista mattan. Nu står vävstolen avklädd och naken uppe i hallen och jag har inte bestämt om jag ska plocka ner den eller om jag ska låta den stå.

Nåja, det är väl en bagatell och just nu har jag större och mer svårlösta problem. Problem är till för att övervinnas eller ses som en utmaning säger optimistkunsulterna. Ta dom i aslet. Kom och hjälp mig då. Det finns alldeles för många som vet precis hur det ska vara och har en stor käft att prata med men i verkligheten så blir det ingenting.

Dagens ord: Om man inte vet vad man ska göra så är det bara att vänta tills man vet.