När jag läser mitt blogginlägg för fem år sedan slår det mig att för min del har livet blivit bättre faktiskt.

Denna förfärliga januari som var då. Det var 36 grader kallt och var kallt i flera veckor. Jag var tvungen att åka till jobbet varje dag och fick ha motorvärmaren på hela dygnet för att få igång bilen. Det var ca 8 grader inomhus när jag kom hem. Jag hade nästan slut på veden och vattnet hade frusit. Utan pengar och med värk i nacken och ryggen. Flanellnattlinne och varmvattenflaska i sängen. Fy sjutton så hemskt det var.

Nu är det inte alls lika kallt. Visst har det varit några dagar med kyla men inte så mycket snö och vissa dagar har det till och med varit varmgrader. Jag har numera min värmpump som gör att jag har det ganska varmt inomhus och vedboden är full med ved. Jag behöver inte ha motorvärmaren på annat än när jag ska åka iväg någonstans och jag har just nu inte ont någonstans.Jag har bara behövt skotta två gånger hitintills.

Ändå längtar jag till blommornas tid.

Rosornas doft och de lysande färgerna. Längtar till sommar. Önskar jag jag som så många runt mig hade råd att åka utomlands till värmen och solen men jag ska inte klaga.

 Det finns så många som har det så mycket värre och vårt land har blivit så hårt och obevekligt. Alla tiggare som sitter i kylan och fryser och dom som inte vill hjälpa sprider ut påhittade historier om att dom är ligor som har gott ställt egentligen. Undrar om det är nynasisterna som sprider ut sådana rykten som vi tror på? Jag bara undrar.

Så finns det ju många i detta land som har så dåligt ställt så barnen inte ens får riktigt med mat och dom blir retade i skolan för att dom inte kan ha fina kläder och nya telefoner. Vårt land håller på att bli rent hemskt.

Var tog medmänskligheten och godheten vägen. Alla ser till sig själva. Det känns så sorgligt att tänka på på det.

Nej vi tänker på sommaren istället och på blommorna och sommardanserna och baden i sjön och fina lugna kvällar ute på sjön. Vi tänker på grillfester och surströmmingsfester och skogspromenader och doftande hallonsnår och smultron på strå, På iskallt vatten i källan som bryter fram ur marken. På vadande i sjön med abborrar runt fötterna och vita skimrande näckrosor.

Vi tänker en stund på fåglar som kvittar glädjefullt i träd och buskar. Vi tänker på fjärilar som fladrar o doften från grekisk lövkoja som smyger sig in genom öppet fönster om natten. Det är då jag lever. Nu överlever jag bara.

Det sägs att man ska leva i nuet men jag har alltid haft svårt för det på vintern. Jag skulle helst vilja gömma mig under täcket och vänta på sommaren och det blir inte bättre med åren.  Men som sagt. På ett vis har jag fått det bättre.

Jag fryser inte inomhus. Jag behöver inte åka på jobbet tidigt på morgonen. Jag har haft tur. Ingenting är trasigt just nu. Jag har inte ont någonstans och frysen är full med mat så jag behöver inte svälta eller vara hungrig. 

Så vem är jag att klaga?

Nej men att längta och minnas är min lott. Nu börjar dagarna bli lite längre och det är något att vara tacksam för.

Jag ska snart dra iväg till Kälarne och hälsa på fd Grannen. Han ringer ju otaliga gånger om dagen fortfarande.

Utanför leker ekorrarna tafatt runt björkstammen och det är massor med småfåglar som mumsar frö.

Om jag inte kan hjälpa någon hungrig så kan jag i alla fall se till att djuren får mat och omvårdnad. Alltid något.

Dagens ord: För var vinterdag som går kommer vi närmare sommaren.