Vi människor tror att vi bestämmer över hur livet ska vara men ack vad vi bedrar oss. Kanske ni som bor i städer kan bestämma men här på skogen är det minsann annat. Här bestämmer moder jord. Det har vi minsann fått känna av ett tag nu.

Kinabror som i många år bott i städer i Kina måste verkligen känna av skillnaden. 

Som igår tex.

Jag åkte iväg till PappersBeda för att få hennes hjälp med bokföringsstöket. 

Fisksjövägen var spårig, djupa spår så man fick krypa fram. Det hade dessutom frusit till så det var bara is. Att komma ur spåren utan att få sladd och fara i diket är bara det en bedrift. Det gäller att man inte möter någon.

Det var inte det jag skulle prata om. 

När jag kom hem kom Kinabror och berättade vilken morgon han hade haft.

Storm som vanligt var det. Blankis på sjön. Han tog sparken och for ut på isen för att vittja gäddsaxarna.

Fick en gädda och släppte sparken för ett ögonblick och vinden tog den och den stack iväg ända bort till badstranden och nästan till ån.

Han gick iland och tog bilen för att åka till mig för här är det närmare till badstranden. Det går inte att gå på isen för den är glashal och vinden blåser omkull en om man försöker.

Skogsmaskinerna är så gott som klara med att bärga allt omkullblåst virke och tror du inte att en stor tall blåst över vägen när Kinabror skulle fram och han fick lämna bilen och gå till mig och ta motorsågen och börja såga för att komma fram.

Så småningom kom han till mig och vi tog min spark och han åkte iväg för att bärga sin egen spark. Jag stannade nere vid sjön och tog reda på omkringblåsta möbler och andra grejor som blåst omkring och låg spridda överallt. Förbannade blåst.

Som tur var så skarttade Kinabror  och sa att han väl fick börja ha motorsågen i bagaget på bilden för det är inte första gången han fått såga sig ut från hemmet. Inte heller är det första gången han blir strömlös pga nerfallna träd och nu en miss av en skogsmaskin.

Grannen åkte iväg till lasarettet och jag kan tänka mig att hemtjänsten är glada att dom slipper fara på den här vägen 3 ggr per dag. Värre lär det väl bli när lastbilarna kommer för att hämta allt virke.

Hur beroende är vi inte av vädret, vi som bor så här på skogen, hur ens planer sällan går som man tänkt. Att man alltid måste ha en plan B.

Vintrar är ett elände. Storm är ett elände.

Pest är ett elände. Ved är ett elände. Jag hatar att hålla på med ved och det är av veden jag fått min sista sjukdom, sorkfebern. Tre kilo har jag gått ner och snart är jag inte bara en kärring, jag är en gammal uttorkad och mager kärring. Det trodde man aldrig. Inte är jag bra ännu heller men jag hoppas jag kommer iväg till Skåne till helgen.

Tredje vintern nu som jag varit klen.

Först den förfärliga harpesten som jag trodde skulle ta livet av mig.

Ifjol hade jag ju mitt skadade knä och hoppade omkring med krycka halva vintern. Sommardanserna blev förstörda också. Jag kunde bara dansa 2 timmar varje gång jag var på dans.

Så nu då sorkfebern och hur länge det kommer att ta innan jag är kry igen vete gudarna.

Jag måste vara allergisk mot vintern för allt skit händer då.

En dag den här veckan kunde man gå ut och gå i skogen och då kändes det rätt bra. Inatt har det snöat och blåst igen 

Vi hade planer på att elda upp några rishögar men det går inte att elda i den här stormen så det är bara att låta bli.

Så det är bara att inbilla sig att man kan ha planer och utföra dom. Det är trots allt moder jord som bestämmer och just nu verkar hon vara på ett riktigt skithumör.

Dagens ord: Livet går inte på gyllenen räls, Då och då kommer ishala svackor som får en att både bryta ben och köra i diket.