Ser ut genom fönstret och ser att solen skiner och tänker att det nog blir en fin utedag men när jag kommer ut på bron så känner jag hur isvindarna blåser så håret står rakt ut. Så har det varit hela veckan. En hel vecka med blåst blåst blåst.

Det är precis som med resten av livet. Det kan se bra ut men kommer man nära så visar sig allt vara en chimär. Hur många människor är inte sådana. Man tror gott och det visar sig vara helt annorlunda när man kommer för nära. Nåja nog om det.

Trots allt så gör blåsten och regnet att snön tinar bort och det är i alla fall ett vårtecken.

Ett annat är att bofinkarna har kommit i stora flockar och pickar på barfläckarna.

Idag kom den första koltrasten och jag kan inte säga annat än att nu behöver jag fylla på med frö dubbelt så mycket som vanligt.

Härom morgonen så var det gubbdags igen. Vid mitt köksbord satt Kinabror, Rosenknoppen och Mustachen och drack kaffe. Mustachen hade med sig ryska tomatplantor till mig och det blir roligt att se vad det blir av dom. Jag har helt tappat min energi och inte satt några frön inte ens köpt fröpåsar. Jag tror att jag börjar bli gammal.

På kvällen far Kinabror och jag till Hällesjö. Vi träffar AMV och Gubben och deras kompisar. Det är mat och underhållning 

Erika Bader och hennes bluesgäng. Jesses vilken tjej. Tala om röst och om fart. Tänk er Carola när hon skriker som värst och dubbla det. Hur människan kan sjunga och hoppa omkring och gå runt bland publiken och inte ens bli anfådd. Oj sådan energi och inlevelse. Roligt att se dom som brinner för det dom gör.

Jag har ingen energi alls Visst tvingar jag mig att ta promenader med Jack men snöskoterspåren är mjuka så man kliver ner rätt vad det är och det är skitjobbigt att gå. Snart blir det kanske bart men jag önskar att det skulle sluta blåsa. Den här veckan har det varit hopplöst inte en enda lugn dag, inte ens en timme.

Vet ni, jag har alltid umgåtts med dom som varit yngre än jag och aldrig tänkt på åldersskillnad men nu börjar det komma över mig GAMMELÅLDERN. 

Det är inte kul ska ni tro. Inget är roligt längre. Det mesta känns besvärligt.

Tänk så många tankar jag hade när jag jobbade. Min längtan ut och jag trodde att jag skulle vara ute jämt när jag blev ledig. Nu fryser jag i vinden och vill helst hålla mig inne framför elden med en bok.

Alla drömmar jag hade. Vad blev det av dom? Ingenting.

Allt man ser på tv som gör en nerstämd. Det är krig och svältande barn. Det är kvinnomisshandel och banker som gör bort sig, det är politiker som gör av med skattepengar till sig själv. Det är indragningar av allt Det är kalhyggen och utarmning av landsbygden. Inte är det konstigt att man tappar livsglädjen. Tack och lov för att det lyser upp lite med "Lets dancd" Det är fin musik och vackra kläder och underbara dansare. Synd bara om kvinnorna som måste plågas i högklackade skor. Att dansa i sådan är en bedrift, det är svårt nog att gå i dom. Undrar vem som hittat på något sådant hemskt som högklackade skor. Må den få gå i högklackat i sin himmel eller om han kom till helvetet i sitt nästa liv.

Nu ska jag inte gnälla mer för det är väl fan i mig också ett tecken på att man börjar bli en gammal gnällkärring.

Sätter mig väl framför spisen med en kopp kaffe och läser en bok och lever mig bort i en sagovärld.

Dagens ord: Det vackra jag trodde var blott en chimär och verkligheten var något helt annat.

Vårfrudagen eller våffeldagen så gick min sista hjortronsylt åt. Det var Kinabror, Mustachen och jag som satt och festade på våfflor med hjortronsylt och grädde. Nu är det slut på bären i frysen och ingen sylt har jag heller.

Det blåser ute och vintern vill inte släppa taget. Visst finns det någon liten barfläck i skogen runt något träd i någon solig glänta men det är allt.

Jag kan inte låta bli att tänka på sommaren fröjder och minnas.

Det gamla badkaret som jag ställde nere vid sjön i hallonsnåret. Att ligga där i vattnet mitt i hallonsnåret och mumsa på solmogna vildhallon medan solen värmde så gott var ju riktigt härligt.

Kommer ni ihåg.

Så har vi hjortronen. Att kliva upp tidigt på morgonen och gå till myren och plocka dom gula doftande hjortronen innan det blir för varmt och innan knott och mygg börjar bitas är en fröjd poå sitt vis. Jag såg att björnen varit uppe ännu tidigare och noppat bär och lämnat stora spår på myren.

Det var gott om smultron och i min jordgubbspyramid var det fullt med smultron av någon anledning. Det var så mycket smultron så jag trädde på tråd och frös in och i vinterns värsta dagar tog jag fram och drömde mig bort medan jag mumsade på dom.

Kan känna doften och nu far ett minne sedan jag var barn fram. När rabarbern kom skalde man dom och doppade i socker och satt på trappan och åt. Samma som att man satt på trappan och åt spisbröd som man klippte första gräslöken över. 

Almäck eller mjölkört eller rallarros. Vad ni än kallar den så finns det massor och det är kalhyggenas blomma som försöker att läka såren i naturen.

Jag gjorde saft av den och den både smakar och fotar sommar kan ni tro.

Nej man ska ju leva i dagen men jag har svårt för det. Jag längtar så till sommaren och till livet. Vinter är bara ett helvete som man måste stå ut med som ett straff eller något. Blåsväder och kyla och mörker. Hur kan någon gilla det förstår jag inte.

Fortsätter med mina bloggvänner och jag har ju några till även om många tyvärr försvunnit.

Det är Anki som brukar åka omkring med husbil och visa mig det vackraste av Sverige och dessutom är hon en svampplockare av rang och jag har lärt mig mycket av henne (Tack Ank8)

Så är det Karin som bor i Skåne och gillar att dansa och är en riktigt fågelmänniska som också lärt mig en hel massa.

Jag har många fler men det får räcka så länge. Tack till alla bloggvänner nämnda eller inte nämnda. Det ger mig mycket att läsa om sådant som jag inte vet och kan.

Egenltigen kan jag inte så mycket utan sitter här i skogen och längtar till sommaren. Det är väl lite bedrövligt. Jag hörde senast igår att man inte skulle gnälla på det man inte kan göra något åt utan vara positiv och skriva ner och tänka bara på det positiva.

Ber härmed att få meddela att det skiter jag i. Är det skit så är det och inte kan jag tänka annat även om jag försöker

Dagens ord: Foten i kläm. Jajamen!

Som vanligt en blåsig helg. När man tittar ut så tror man att det är härligt ute men när man kommer ut och känner snålblåsten vräka sig fram så inser man sitt misstag.

Kinabror och jag åkte till Bräcke till AMV och Gubben.

AMV och jag vandrade bort till handelsträdgården. Jag fick ett presentkort på blommor som det var hög tid att gå ut. I Bräcke var det bart på vägen nästan överallt men ibland var det blankis. Med frusna öron kom vi fram till handelsträdgården och drog in doften av blommor. Vi gick omkring där i en hel timme och tittade och valde. Gloxinia hade jag alltid förut och gäddblad lika så så dom köpte jag och lite annan smått och gott för att lysa upp i fönstren. Det var roligt att kunna handla lite blommor. Jag gör ju inte det i vanliga fall.

Söndagen kom och då skulle vi gå och gratta SopNisse som fyller 70. Han var den som lastade sopor och kom in på mitt jobb och fikade så fort han var i Kälarne. Det finns så mycket roligt att berätta om det och nu upplevde vi de gamla historierna om bortslängda tv-apparater och säckar med kalkoner och en massa annat tok som hände på den tiden det begav sig.

Det var en trevlig och glad timme vi tillbringade hos honom och det var rätt mycket folk där och en glad och uppsluppen stämning.

Så åkte vi hem och ingen timmerbil stod i vägen men halt på vägen som sjutton.

Nu fortsätter jag med mina bloggvänner: Jag har ju ganska nya också men en som varit med rätt länge är Tess.

Hon hade en båt och skulle segla långt bort men så blev det inte. Hon bodde på Gotland men nu bor hon på Öland i ett kallt hus och med bråkiga grannar. Dessutom har hon flera tycken gatuhundar och jag tycker att hon gör det bra som orkar med det ibland riktigt deppiga livet.

Så är det Dunsaluns en ung flicka som har getter och höns och bor lika långt norröver som jag om inte värre. Hon målar så fint och gör julkort och tvålar och allt möjligt och omöjligt. En fantastisk tjej som lärt mig mycket.

Så har jag två män som faktiskt skriver blogg. Det är Singelfarsan i Sundvall och Åke på Alnön. Singelfarsan skriver en hel del om sport och det är ju inte mitt intresse men även om mat och tv-program och han är rätt rolig och underhållande att läsa och har samma uppfattning om saker och ting som jag.

Åke på Alnön är en fantastisk fotograf och tar makalösa bilder av skyltar och mest om alla djuren som finns runt hans gård där ute. Han har ungefär lika besvärligt med snön som jag men har en traktor till hjälp.

Nu håller jag på med vägföreningens papper och möten och det får mig att riva mitt hår i vanmakt. Usch så jag avskyr sånt, nästan lika mycket som att städa.

Ser att fönstren är skitigare än själva faan men orkar inte med att ens räkna hur många skitiga fönster jag har men skit samma, vem bryr sig om mina fönster. Ingen.

Snön verkar aldrig smälta och jag vill ha vår. Jag vill känna jord under fötterna och sol i ansiktet och slippa blåst men man får väl ha tålamod och hoppas på det bästa. Mars är ju snart slut i alla fall.

Dagens ord: Sov du lilla vide ung än så är det vinter.

Det ska gudarna veta att det är högst en dag i veckan som man kan njuta av vädret utan storm och snöfall.

I tisdags var det en sådan dag då hela dagen hade en liten guldkant omkring sig.

Promenad på skoterspåret med Jack. Det hade frusit till och var lätt att gå på. Jack njöt av att rulla sig i snön, jaga efter snöbollar och gräva stora hål i snön. En liten aning av vår i luften och solen värmde på ryggen.

På Kinabrors trapp ligger solen på hela dagarna och det är där man kan sitta den här tiden. Jag sitter där och vänder ansiktet mot solen, lyssnar till takdroppet och talgoxarnas vårkvitter. Hör hur hackspettet börjar hacka på telefonstolpens mössa så det ekar i hela byn. Hör hur Kinabror och Rosenknoppen pratar inne i huset och känner kaffelukten liksom lätt glida ut genom dörren. 

Då ringer min telefon och min svägerska ringer och har ett väldigt, väldigt trevligt meddelande som gör mig jätteglad.

Kinabror och jag gör vårt bästa för att lysa upp tillvaron i skogens mörker.

Vi drar i väg på jazzklubben.

Har ni någon gång tänkt på att kören som är bakom artister ofta är dom duktigaste sångare. Dom som gör grovjobbet i bakgrunden. Dom här två tjejerna har varit med på de stora grejorna som Allsång på Skansen, Så mycket bättre och Mellis men inte visste jag vilka dom var. Jätteduktiga tjejer och jättetrevliga. En upplevelse minsann.

Så blev det en dag med gudkant.

Så tillbaka till mina bloggvänner. Anna i Portugal som gett mig en bild av Portugal och Lena från Wales som ger mig berättelse och historia om Wales och bilder som gör mig så sugen på att åka dit men det lär väl inte bli så jag är glad att jag får läsa om det och se de fina bilderna. Tack snälla tjejer för att ni delar med er av era spännande liv.

Nu kastar jag mig över att skriva kallelser till vägmöte. Lika trist som vädret utanför, grått och trist.

Dagens ord: Vissa dagar får oväntat en liten guldkant.

Jag är med i en facebookgrupp som heter "Vi som är född mellan 1940-1960." Där visar man saker från förr och frågar om vi kommer ihåg och då inser jag att de flesta saker man kastat bort för länge sedan använder jag fortfarande.

Mina gula 80-talsskåp från IKEA med hyllremsor. Vem har hyllremsor nu för tiden. Jo jag.

Kokkaffe är ju totalt ute och ohäftigt. Vem kokar kaffe nu för tiden? Ja jag och dessutom har jag samma gamla kaffeburk som alltid funnits här.

Inte har jag några häftiga möbler gjorda i svart och med blankt där till som på en operationssal. 

Nej här är det gamla möbler sedan 100 år tillbaka och dom duger gott åt mig. Jag bryr mig liksom inte.

Undrar vem mer än jag som har kvar samma fula 80-talsmatta men jag ska säga er att den trots all slitage är blank och ser ganska ny ut, så varför byta? jag kan leva med den röda mattan.

Gamla klockan sitter där den alltid suttit och Sonen är noga med att vrida upp den när han kommer hem. Jag brukar glömma det.

Vardagsrummet har bara gamla, urgamla möbler som alltid funnits i huset och jag bryr mig inte om att skaffa nya. Jag har inte råd heller för den delen.

Jo, julgardinerna hänger fortfarande uppe men till påsk ska jag byta. Ni vet väl att julen varar än till påska.

Nog önskar man att det vore som på bonaden men ni ska veta att igår snöade det hela dagen, vräkte ner. Jag blev som vanligt deppad och det är tur att Kinabror är här och skottade. Jag gick nästan inte ut utan grävde ner mig under filten i vardagsrummet och låg där och deppade. Sån blir jag tyvärr.

Ska väl fortsätta med att nämna mina bloggvänner. Så många har försvunnit. Det är Stora B 

Han har varit lärare och musiker är han fortfarande. Han har alltid roliga kommentarer till allt och har en husbil som heter Fimpen. Han har varit hit och hälsat på en gång. Tyvärr har han slutat blogga.

Så har vi Staffan Huss som är en fantastisk fotograf och härstammar från Vildhussen. Även han har varit hit och hälsat på och har slutat blogga.

Det finns så många fler som jag ska presentera lite längre fram. Nu börjar inlägget bli för långt så jag får väl sluta.

Idag skiner solen i alla fall och jag vet inte om det blåser kallt eller om det blir en fin dag. Jag har osopad bil och oskottat framför huset och omatade fåglar. Jag får väl försöka skärpa till mig och ta mig ut och hämta posten. Ha en bra dag ni som slipper snön. Här får man väl pulsa som vanligt.

Dagens ord: Bättre att kura under filten än att skotta snö. Gubben vinter är ovanligt bedrövlig i år.

Jag är alldeles ointresserad av sport och har aldrig brytt mig. Speciellt skidåkning som jag alltid sedan barndomen sett som en plåga på hög nivå. Aldrig ska man säga aldrig.

Jag har börjat titta på skidskytte tillsammans med Kinabror. Där sitter vi och tittar när dom skjuter och hejar när dom fina svenska tjejerna skjuter fullt. På sätt och vis är det tur att det varit skitväder så man i lugn och ro han häcka i soffan och titta på. Det trodde ni inte va?

Idag töar det med blötsnö och det rasar från taket. En liten promenad med hunden Jack blev det och sedan kom Gamle A och vi fikade och såg på skidåkning.

Så fortsätter jag min fundering av mina bloggvänner som varit med i 10 år och som berikat mitt liv.

Nu handlar det om min modiga och tuffa bloggvän Skatan.

Hon som överallt hittar fyrklöver och udda skor.

Hon som är så olik mig och kommer från en helt annan samhällsklass.

Hon som säkert kan föra sig i sociteten och bekanta sig med alla. Allmänbildad och gladlynt. Som åker lite överallt Tailand och Italien och Frankrike och Österrike, ja, lite överallt har hon varit.

Hon är en hejare på att måla tavlor och åker då och då utomlands för att gå på målarkurser.

Vi har träffats många gånger och det har alltid varit lika roligt. Hon har häftiga runda röda glasögon.

Hon har lärt mig att trots bakgrund och olikheter kan man bli god vänner. Jättekram till henne och jag hoppas att vi snart ses igen. Hon har inte bloggat så mycket sista tiden men jag att hon kommer igen för jag saknar henne.

Det var dagens bloggare.

Ikväll är det bokcirkel. Min rathög till bil startade inte men nu har Kinabror satt på batteriladdare så jag hoppas att den går igång och jag hoppas att inga lastbilar är i vägen. Man vet ju aldrig hur någonting kan bli. Som snön vräker ner och blåsten tilltar så kanske det inte ens går att ta sig från gården om någon timme.

Dagens ord: Aldrig ska man säga aldrig och till och med en tjurkärring som jag kan ändra sig bland.

Härom dagen när jag vaknade och tittade ut genom fönstret och såg att det toksnöade, stora äckliga snöknular till flingor. Jag lovar det var inte flingor utan bollar som trillade ner tätt,  tätt.  Då slog svårmodet till och det kändes som om jag hade en skitig blöt filt över mig. Jag ville inte kliva upp och katten Morris tycket det samma. Vi borrade ner oss under täcket och suckade och pustade.

Det har varit en solig och fin dag den här veckan annars har det varit snö och blåst och tö och kyla om vart annat.

Kinabror och jag skulle i alla fall åka på vattengympa och vad händer då.

En timmerbil blockerar vägen och vi fick stå och vänta i 40 minuter och kom för sent till vattengympan. Det är kalhyggen på båda sidor om vägen nu och timmer överallt så det är tur att man inte jobbar och har tider att passa. Ingenstans finns att gå. Skoterspår är igensnöade och vägen törs man inte gå på för timmerbilarna. Om jag ska säga något positivt så är det att Kinabror skottar så jag har bara lite handskottning runt bilen att kämpa med.

AMV och Gubben har kommit hem från Mallis och kom och hälsade på en sväng igår.

Fortsätter min berättelse om mina fina bloggkompisar. En som också varit med i 10 år är Ingrid på Gotland. Ingrid som ihärdigt skriver varje dag och som vunnit pris som bästa bloggare. Hon har lärt mig mycket om Gotland, gotländsk mat och härliga uttryck. Hon är en härlig människa. Till och med hälsat på henne på Gotland.

En härlig vecka och år 2011 då jag verkligen fick se vilken fantastisk ö Gotland är och vilka fantastiska människor Ingrid och henne man var. Tack Ingrid för att du finns.

Annars finns inget att säga en sådan här grå och snöig dag.

Det händer så mycket hemskt ute i världen, det sista masskjutningarna på Nyazeland som skrämmer upp världen. Hur ser framtiden ut.

Vem är jag att klaga på snön. Det finns ju värre som sagt men jag låter andra skriva och grotta i det. Någon måste väl skriva om det vardagliga också. Det som handlar om oss små människor som finns utslängda lite var stans på landet och lever vårt lilla ynkliga liv.

Dagens ord: Trots snö så kvittrar talgoxarna sin vårtrudelutt när jag vågar sticka huvudet ut genom dörren.

Så mycket jag lärt mig av mina bloggvänner under de 10 år som jag bloggat. När man bor så här i skogen på landet så träffar man mest samma människor hela tiden för vi är inte så många men genom bloggen har jag nått hela landet och till och med utom landet.

Synd är det att många av mina bloggvänner slutat blogga. Det har väl blivit omodernt skulle jag tro.

Några har jag kvar i alla fall.

Det är Soldansaren. En fantastik kvinna som skriver så otroligt fängslande och målande och till och med skrivit utkast till en bok om sina semestrar i Frankrike och Bourgogne. Hon har tillbringat många semestrar där och bott i tält mestadels av tiden.

Den heter: Att resa menhirer och riva tält." Jag hade aldrig hört talas om menhirer. Nu vet jag allt.

Frankrike har jag haft fördomar om och det erkänner jag.. Ett folk som skriker och väsnas och vägrar prata annat än franska och äter jättesmå portioner  med mat som är tillgjorda och föga mättande. Kvinnor som är piffiga och alltid snyggt klädda och  med makeup även till vardag. Oj pytt så jag fick. Vilken annorlunda berättelse som jag har fått sluka .

Soldansern har ett målande sätt att berätta om det som är  viktigt. Berätta så man nästan känner att man är med bland dom gyllene kullarna i Borurgone.

Hör bara och njut: Ett stilla duggregn landar mjukt  

på böljande kullar som snart ska bada i gyllene ljus.

Betande vita kor betar bekymmerslöst på kullarna. Där skimrar det förtrollande ljuset som bara finns här." Eller: Trådkronorna ovanför mig surrar fulla av humor och honungsdoft"

Jag tas med till ett landskap, till dofterna, till vinrankorna och små söta hus. 

Menhirer har jag aldrig hört om Stenar som rests för över 5000 år sedan i något magiskt sammanhang.

Nu när jag sitter här i mörka skogen och snön börjar falla igen och ilskna vindar drar fram är jag glad att jag får frossa i Soldansarens berättelse och leva mig in i en doft av blommor och träd och njuta av solen och ljuset över de gyllene kullarna. En tröst om något. Jag hoppas innerligt att hon får boken utgiven så fler får njuta av den helt underbara berättelsen. Stundtals är den dessutom väldigt rolig.

Tack snälla Soldansaren för att jag lärt känna dig.

Jag kommer att berätta om fler av mina bloggvänner som gett mig så mycket under 10 års tid. Alla är unika.

Nu återgår jag till detta livet här i Fisksjön. Det blev inget städning av sovrum i förrgår. Jag hittade många ursäkter som vanligt men igår var en av de få fina dagarna innan snön började vräka ner igen. Solen gassade och det blåste inte. 

På något sätt kom det lite energi och jag slängde ut sängkläder och tvättade lakan och dammsög och sedan gick jag ut. För första gången kunde jag sätta mig i solen på Kinabrors hus och lapa sol. 

Hunden jack och jag gick till Kinabrors sommarstuga fram och tillbaka och sedan satt jag hos Kinabror och såg på skidskytte. 

Kvällarna är ljusa nu. Det är ju snart vårdagjämning. Det är gyllene ljus över bergen men inte kan det jämföras med Frankrikes gyllene ljus över kullar med vingårdar och vandrande vita kossor. 

Ska återkomma med berättelse av flera av mina bloggvänner och vad dom lärt mig och gett mig som är värdefullt för mig som sitter här i skogen. Kanske har jag ibland gett dom något också.

Dagens ord: Om man nu ska föröka säga något positivt om vädret ska det var just det. Ljusen är på väg tillbaka.