När det stormar. När det snöar. När det är svinkallt. Då är jag mer än vanligt en surkärring. Det är dessutom halt så man får akta sig för att ramla omkull även om man har dubbskor. Då går jag inte ut. Då ligger jag länge och läser och är tacksam för att jag inte måste iväg till jobb.

Nåja det finns ju ljusglimter i grådass och mörker.

Som härom dagen då det dök upp ett paket i min brevlåda. Första tanken var att det kommit fel för jag hade inte beställt något men det var rätt.

Det var en av mina bloggvänner som skickat ett så gulligt brev där hon skrev att hon gillar min blogg och läser den ofta. Att få ett handskrivet brev med beröm får ju mig att bli glad för beröm får man väldigt sällan.

Inte nog med det. Paketet innehöll ett flanellpåslakan som jag genast lade på täcket och ska njuta av att krypa isäng med ett nytt mjukt varmt flanellpåslakan. Dessutom fick jag fina servetter och påsar med frö att sätta till sommaren. Så härligt. Det lyste upp min dag väldigt och de mörka molnen utanför skingrades lite. 

Två gånger har jag masat mig ut och gått bort till Broder B och ätit soppa och fikat och sett på skidskytte med dom.

När jag gick hem såg jag att det inte var lika mörkt som det brukar. Nu har det varit mulet hela veckan men när det för en gång skull var klart så hade det nog blivit lite längre tid som solen var uppe.

Ja, det är ju snart slut på årets värsta månad och det blir i alla fall lite ljusare när hemska februari kommer.

 Nu kommer snart Kinabror och hunden Jack hem och det känns ju bra. 

Så går vi tillbaka till 1011  

Det var juli 2011 som PappersBeda och jag var på Gotland och hälsade på min bloggvän Ingrid och hennes man. Det var en härlig vecka som jag minns med leende och glädje.

Så var det slut för idag och jag slutar med en grej jag såg i en tidning.

Dagens ord: Nu vet jag varför gamla människor ser dåligt. Det är för att man ska slippa se sina rynkor när man tittar sig i spegeln. Banne mig sant.