Eftersom jag inte hinner med allt som är planerat bestämde jag mig igår förmiddag att jag skulle dra iväg och lämna alltsammans och åka till Västerövsjö och titta på konstdutställnng och fika innan regnet kom.

Tog på mina gröna gamla halvlånga byxor och for iväg.

Började med att åka ner till kyrkogården och vattna och redan då började det....... krångel och trassel förstås.

Det fanns inga vattenkannor. Då sa jag högt för mig själv. "Det är väl själva faaan att folk ska ta allt som finns. Man kan väl bli förbannad" Svära och domdera för sig själv på kyrkogården. Fy så lågt. Då tittade en gubbe fram bakom kyrkan och sa att han lånat dom för att rengöra gravstenar. Skämdes gjord jag.

For till västerövsjö på utställning.

Så fina tavlor och så trevligt att prata med gamla bekanta.

Man hade öppnat ett lite museum med en gammal lägenhet.

Kök med färg som det var på den tiden. Lite charmigt tycker jag det är, betydligt trevligare än det här moderna vita, går och svarta som tydligen är inne nu. 

Så en massa klänningar som man känner igen från mammas tid.

Så fika. När jag stack in huvudet genom luckan där man skulle beställa ramlade parasollet ner i skallen på mig och jag fick kika fram under det när jag beställde. 

Så tillbaka till Håsjö och skulle gå in på sommarcafe och köpa några lotter men träffade kyrkoguiden utanför och när jag vände mig om sa hon. "Vet du att du har hål i byxan. Mina gröna byxor hade spruckit från midjan och ända ner så mina svarta trosor tittade fram. Inget man kunde undvika att se. Hoppas nu innerligen att dom sprack när jag satt mig i bilen på hemvägen så jag inte gått omkring på konstutställningen med ändan framme. Fy så pinsamt.

Så hem och byta byxor och skämmas och så kom regnet och åskan och blåsten. Sonen och jag satt på förstukvisten och jag kände mig livrädd som jag gör när åskan dundrade och small.

Vid sextiden kom det några av mina klasskamrater från byn, vi födda 1948-1950 de bästa åren för att leva.

Då när allt blev bättre.

Då när vi var dom första som fick gå 9 år.

Vi som fick jobb direkt när vi gått ut skolan. Vi som aldrig behövde skriva några långa cvn utan kunde gå in och få jobb med att visa oss.

Vi som fick äta den mat vi fick och använda benen istället för att bli skjutsade hit och dit.

Vi som dansade i sommarnätterna och kunde lifta utan att vara rädd.

Då det fanns både rälsbuss, mjölkbuss och tåg att åka med överallt.

Då det fanns tre affärer i byn.

Då det fanns bio och föreningshus där det var både fester och teater och dans. 

Nu sitter vi här och minns och försöker att låta bli att prata om sjukdomar och krig och elände och fokusera på det som varit bra och kanske lite mindre bra.

Ett och annan ord har vi också sagt om männen och hur dom blir när dom blir i vår ålder.

Vi som skrynklat oss utanpå men som egentligen känner oss ganska unga inuti. Man undrar om man skulle bli vackrare om man kunde vända sig avig. Nåja, det får vi aldrig veta. Nu är tiden att hoppas att vi får träffas nästa år och ha hälsan. Tänk så det kan bli. 

Dagens ord: Åska, trasiga byxor och svordomar på kyrkogården. Vilken dag det blev. Tur att det slutade i glada vänners lag .