Det har varit ett par hemska månader och den här veckan har varit extra hemsk.

Stormen har fått mig att ligga vaken om nätterna och fundera över allt skit som drabbar hela tiden.

Jag har inte kunnat åka någonstans, inte fara och jobba. Snön börjar smälta på gården och allt blev ett tjockt lager med snömodd. Grannens hemstjänstfolk körde fast och dom som kom till mig fastnade i sörjan. Han som skulle komma och skotta bort eländet har inte kommit förstås. Karlar ni vet.

Meken som lovat ringa när reservdelen kommit har inte heller hört av sig. Karlar ni vet.

Maten börjar ta slut och när man bara har spisbröd till frukost och smöret nästan är slut så får man ta till fattigrådet nr ett. Bre tunt med smör på avigsidan av brödet så inte onödigt smör fastnar i groparna. När det inte finns varken pålägg eller sovel och man får mätta sig med potatis och ägg. Då mina vänner kan man hålla sig för skratt.

Då dyker den första lilla solstrimman upp i form av min gamla jobbarkompis M och hennes mamma. Istället för blommor hade dom med sig massor med mat och fika och ostfranska.

Ostfranska som är min favorit.

Det kan jag säga er. Vilken lyx att äta ostfranska med ost på som frukost. mmmmmmm. skillnad minsann.

Det var så roligt att få träffa min väninna och hennes mamma igen. Det var länge sedan sist och jag blev på riktigt bra humör. Det är hur länge som helst sedan vi jobbade tillsammans säkert snart 30 år sedan men vi håller kontakt.

Jag fick hoppa över Zumban i torsdag för jag ville inte att dom som skulle hämta mig skulle köra fast eller förstöra sina fina bilar på den hemska vägen så jag hoppade som sagt över det.

Så bedarrade stormen och solen tittade fram lite.

Min gamsvägerska ringde och sa att jag skulle få låna hennes bil för hon behövde den inte i helgen och jag ska till dom ikväll på  30-årskalas. Så snällt. Ännu en liten glimt av ljus.

Sedan ringde jag mekan och reservdelen hade kommit så jag körde ner bilen på verkstaden och snälle Sven hämtade mig. Nu finns kanske hoppet om att jag ska få tillbaka bilen snart, men som den pessimist jag är så vågar jag naturligtvis inte hoppas ännu. Med allt krångel som varit ända sedan nyår blir man lite luttrad minsann.

När man sitter här framför tvn och inte kan gå ut för stormen och inte fara bort då måste man pyssla med något och jag fick för mig att jag skulle göra om mina tovade stenar till ägg med broderier av det växtfärgade garnet som blev över efter vävningen av plädar och det är rätt så kul att sitta och leka med mönster och färger precis som man har fantasi till. Det lugnar nerverna att pyssla med något där händerna får arbeta.

Julgranen lever ännu men börjar torka längst upp så det är nog snart dags att bära ut den.

Idag vräker snön ner så man nästan inte kan se ut och jag håller tummarna för att jag tar mig ner på kalaset ikväll.

Håll tummarna för det och för att min bil verkligen blir lagad och går igenom besiktningen snart snart för jag behöver den verkligen.

Även bakom de mörkaste moln kan en strimma av ljus leta sig igenom.