Dagarna glider iväg en efter en. Dåliga dagar och bra dagar. Sitter och läser om min förväntan för två år sedan inför mitt eviga sommarlov (pensionering) Nu har tiden glidit iväg så fort så fort och allt jag trodde jag skulle göra är fortfarande ogjort. Ekonomin blev sämre än vad jag trodde. Inte har jag haft råd att hälsa på någon inte. Det är bara att hålla nästippen ovan ytan ungefär.

Posten den här veckan har bjudit på divese överaskningar både goda och dåliga.

Det kom ett tjockt kuvert härom dagen. Min ungdomsvän Ninne hade skickat mig två roliga böcker och lite choklad som tröst för mitt trasiga knä.

Ett gott skratt och en bit choklad är bra medicin och framför allt omtanken från en vän. Så oväntat och gulligt. Jag blev riktigt rörd.

Så kom en inbjudan från kyrkan. Bjuden på tårta och diverse för att jag snart fyller 65 år. Int har jag tänkt gå dit. Jag som bestämt mig för att gå ur kyrkan nu när jag har plågats av deras avverkningar runt omkring och lastbilar som gjort det livsfarligt att ta sig härifrån.

Så kom deklarationsblanketten och naturligtvis skulle jag inte läst. Visserligen  kanske jag kan få till det lite mer men en restskatt på 3500 fast jag betalar så in i helvete mycket skatt är ju något man kan hålla sig för skratt inför.

Dag för dag blir mitt knä bättre och bättre. Jag kunde äntligen gå ut, ta sparken och med den som stöd ta mig rätt långt. Jag kan böja benet igen och börja träna.

För första gången iår gav DansBritt och jag oss ut på sjön nere vid Kinabrors stuga. Där är det bara några meter ner till sjön och vi hittade ett ställe med lä för det blåser en iskall vind och det är bara solen som skiner.  Med hjälp av kryckan tog jag mig ner dit. Där satt vi ett tag och åt apelsin och drack kaffe och kände solen lysa på våra vinterbleka ansikten och det kändes rätt så bra.

Det är kallt på nätterna fortfarande. Enda vårtecknet är ljuset.

Ljuset som får min fuxia att få blad fast det bara för ett par veckor sedan såg ut som om den var död. Bara en torr pinne. Vilket under egentligen.

Pelargonerna växer så det knakar, både dom små skotten jag satt och moderplantorna.

Annars har det varit gubbvecka den här veckan.

Det har varit fiskestämma. Bara gubbar.

På jobbet har det bara varit gubbar.

Vägbasen har varit här.

Nygrannen har varit här.

Jag har hjälpt vanliga grannen med hans räkningar och nu kan jag med hjälp av sparken ta mig dit till honom och han kan dra en lättnadens suck för det.

Vad skulle få mig att tro att tillvaron började lättna? Bilen trasig fortfarande men inga nya trasgrejor som förpestat min tillvaro.

Inte trodde man väl det.

Säg den fröjd som varar länge. Jag skriver ett jättelångt protokoll och när jag ska skriva ut det fungerar inte skrivaren. Det kommer meddelande att det är fel med färgkasetten. Den är nästan ny och har funkat förut och jag följer alla råd och anvisningar som finns för att fixa men inte. Inte har jag råd att köpa någon ny och nu behövs det ju verkligen i denna protokolltider.

Suck. Jag har dessutom på sista tiden fått två erbjudanden att följa medj på utlandsresor. Utlandsresor , pytt skit i pannkakan. Jag får väl vara glad om jag har råd att fara på ett par danser i sommar. Nog är det väl själva faaan.

Nåja jag kan gå igen och ta mig ut. Ljuset har återvänt, blommorna växer och jag har haft besök alla dagar den här veckan och snart kommer dom från Skåne och hälsar på och vi ska ha en trevlig påskhelg.

Dagens ord: Man får vara glad för det lilla och räkna dom lyckliga stunderna blott.