Är det inte snöskottning och jobb med det så är det svinkallt ute och inte så varmt inne heller. Nu har jag inte ens haft tid att skriva något på ett tag och kanske är det skönt för er att slippa höra mitt gnäll om vädret och träningsvärk i kroppen och annat.

Vi tar något annat istället. Vi kanske kan prata om en roligare och bättre tid. När man tittar i gamla fotoalbum så minns man helt plötsligt hur det var förr när livet var mer spännande och roliga att leva.

Börjar med det första bilden från tiden när jag var ganska liten, så där en 6-7 år kanske.

Nog hade jag underbara somrar. Sol och badvatten och en härlig strand i närheten där man kunde vara så mycket man ville. Vi badade på dagarna och vi badade i fullmånens sken. Å så vi badade. Vilken frihet vi hade.

Här hade jag precis börjat skolan och jag ser att jag nog har några tänder borta eftersom jag håller ihop läpparna. Så fånigt det är. Man minns så ovidkommande saker som att jag minns att tröjan jag har på mig var rosa och ljusblå och min mamma hade stickat den till mig.

Minns vår fröken Maria Berggård som var så snäll och så modern så jag fick faktiskt skriva med vänster hand fast jag ibland kladdade ner skrivboken när jag skrev med bläck.

När jag vari runt 12 år så var Audrey Hepburn det stora namnet. Alla skulle ha samma frisyr som hon och så även jag.

Fast jag minns när jag fått kortklippt att jag ångrade mig och ville ha långt hår igen men så blev det väl när håret växt ut.

När jag var så där 14 år fick jag min första hund. Han hette Lurvas och var en blandning av lapphund och jämthund och någon fler ras. En riktig blandrashund och både klok och fin. Nu är det ju så att om man bor mitt i skogen och det är både älgar och annat så kan man inte ha en sådan hund lös som synd är. Frestelsen att jaga blir för stor. Dessutom blev han en bra jakthund som pappa hade i skogen många år. Han blev gammal, 15 år och mycket älskad.

Så blev jag tonåring och då skulle man ha elastabyxor. Fy så jag frös i dom. Tror nog att jag hade både lejongula och svart också. Tyckte nog att jag var fin i dom.

1964 gick jag ut skolan och började jobba genast på försäkringskassan.

AMV och jag hade en underbar sommar och bodde i tält och bodde i skogskojor och träffade fina killar och livet var ett äventyr på många sätt. Det var Beatlestiden och det var ligga på kiipporna och sola och lyssna på tio i topp och åka båt och äta varm korv över öppen eld och så var det slut med det. Konstigt att man inte minns dom regniga dagarna för det måste ju ha funnits sådana också.

När ni hör mitt gnäll så undrar en del varför jag blev kvar här när mina föräldrar och syskon drog söderöver ända ner till Skåne. Bara jag blev kvar.

Oj vilka kalla tider jag varit med om. Frusit och hatat mina jobb instängd på kontor i hela mitt liv 

Men anledning till att jag lever kvar den halva av året då snön är borta. Då när jag lever i naturen, nära sjön. Kan bada. Så var det det med dansen. Inget är som sommardanser här. Alla man känner och de fina ljusa sommarnätterna. Det är då alla bekanta kommer hit och hälsar på och alla fester vi har tillsammans. Så det finns en orsak. Inga låsta dörrar, inga som måste ringa innan dom hälsar på. Bärplockning och trädgården jag har som jag får göra vad jag vill med och odla vad jag vill.

Ingen granne som man stör om man inte vill.

Om jag hade råd kunde jag göra som många av mina vänner. Åka utomlands och tanka lite energi och värme när det blir för mörkt och kallt och svårt men.......jag har ju valt att inte ha någon att bo med och då har jag sämre ekonomi än dom flesta så jag har inte råd helt enkelt.

Dom kallar det visst för fattigpensionär och visst kan jag leva med det men nog skulle jag vilja resa också men nu är ju snart livet slut och allt är liksom för sent.

Inte spelar jag på lotteri heller så chansen att vinna finns inte heller.

Dagens ord: Jag får leva på minnen och hoppas att jag får njuta av en kommande sommar och livet och hälsan tillåter det.