AMV och jag tog en dag av barndomsminnen och nostalgi. Packade ryggsäcken och drog iväg på cyklarna. AMV bodde i en del av byn som heter By. 

Backar och dalar, berg och vatten, ängar och skog, en underbar plats att vara barn på.

Nerför Karlssonsbacken brukade vi släppa på för fullt och susa nerför backen men det var då det. Nu bromsade jag hela tiden. Så kom vi ner till stora myren och stannade för att gå ner i allén.

Där nere vid stranden låg wivstavarvs båtar som man lånade och rodde över till stationen och gick till Konrads och köpte godis. Om man hade pengar och det var ju inte så vanligt. Men man kunde köpa en 5-öreskola och dela på två.

Nu är både stationen och affären borta sedan länge.

Vi satt och där för att minnas och dricka kaffe.

Vilka minnen som bubblar upp.

Det var då man trodde att allt spännande skulle hända. Nu får man vara nöjd med lugn och ro.

Nu gick vi för att söka oss till spökravinen. Den består av fyrkantiga stenblock, travade på varande i flera nivåer ner mot sjön.

Vi lekte riddare och hade fiender på andra sidan sjön som vi kämpade mot. Det var så många barn i den lilla byn speciellt på sommaren. 

Wiwstavarv hade ett semesterhem där och där kom sommargäster från Sundvallsfabrikerna varje vecka under sommaren. De barnen lekte vi med. Vi hade sjöstrider med båtar och inte hade vi flytvästar heller. Vi knuffade varandra i sjön ute vid klipporna men vi hade nog änglavakt för ingen dränkte sig.

Nu när vi kom till spökravinen flödade minnen över oss. Tallar, granar och aspar hade blivit jättestora så det var mörkt under träden och till och med som gamla kände vi  den speciella känslan.

Nu som vuxna har vi pratat om platsen och läst lite grann i gamla handlingar om By.

På 1300-talet låg ett herrasäte där och en adelsman vid namn Lavrans Diäke bodde där. Han var riksdagsman, fogde och en av Jämtlands mäktigaste män. På den tiden var vi norskar. Är det hans gamla herrasäte som vi kallar spökravinen?? Önskar att vi visste och kunde komma tillbaka till den tiden och se hur det såg ut.

Nu är alla som bodde där borta och lador är nerfallna, dansbanan finns inte längre och Sundmans barack finns inte heller men våra minnen finns kvar.

Vi minns Håkan och Anders och Margareta Jutbo från Bergeforsen. Dom var här många somrar.

Vi minns Matte och Lasse från Östersund som vi var så kära i .

Tänk så länge sedan och nu är det bara spökborgen som är sig lik där den ligger med sina stora orörliga stenblock.

Det har hänt mer sista dagarna men det här får räcka innan ni lessnar på att läsa. Nu börjar älgjakten och det kommer att bli ett väldigt åkande på vägen och hundskall och skott .

Dagens ord: Ibland önskar man att man kunde backa tiden.

I förrgår skulle jag åka till tandvården på lasarettet för op och det gruvade jag mig för. Kinabror skjutsade mig och vi for i god tid för jag kände på mig att bara att hitta dit skulle ta tid.

Dagen började med strälande väder. En stor flock sidensvansar kom för att mumsa rönnbär men det finns inte ett enda rönnbär iår. Tur nog finns det lite vinbär kvar på buskarna och dom satt i sig allt i ett nafs.

Nu svamlar jatang på. Det var resan till Östersund och det blev inte som jag tänkt. Virrade runt på sjukhuset för att hitta men det visade sig att det inte alls var inne på sjukhuset utan längre ner och inte stod det något på dörren heller. Jag frågade folk och till slut efter ett himla springande hittade jag rätt.

Då var det rtg och ingen tandläkare var där men en tandhygenist tog hand om mig och putsade och tryckte och grejade och så skulle jag tillbaka sedan när tandläkaren var där. Så det var bara att fara hem 1800 kr fattigare. Hela dagen gick åt. 

Nåja, dagen slutade bra i alla fall. Jag tog cykeln och for en sväng till  Broder B:s fru och där fick jag en tröja hon stickat till mig.

Så glad jag blev. Den var mjuk och härlig och jättefin. Nu kan jag kassera min gamla lagade kofta och jag kände genast att den här kommer att bli en älsklingströja. Så ett bra slut på en konstig dag i alla fall.

Så igår var det också en fin dag. Solen kastade in lite ljus genom orkidefönstret och fick blommorna att lysa så fint.

Det är slut på blomstertiden utomhus nu. Det är svårigheter att få ihop en blombukett av tama och vilda blommor men jag gör så gott jag kan. När det är sommar ska man alltid ha blommor på borden. Det känner jag.

Den här gjorde jag till AMV:s födelsedag med stor möda.

Mitt på dagen kom LoppisCarin för att hämta mera loppisgrejor. Hon hade med sig varm korv och bröd så Kinabror, hon och jag åt lunch och sedan satt vi på verandan och fikade. Kanske sista gången iår som vädret ät så fint att man kan sitta där men man vet ju aldrig. September kan bli fin ibland.

På eftermiddagen for Kianbro och jag till skogs för att plocka lingon. Luften var klar och fin och det är så skönt att plocka lingon. Det är rena meditatinen att gå omkring och rafsa.

Naturligtvis har man med fika och det är konstigt att kaffe smakar så gott ute i skogen.

Jack är med förstås och äter blåbär för fullt och håller sig nära hela tiden.

Han vill förstås också ha lite macka.

Vi fick i alla fall ihop varsin hink med bär även om det inte var det värsta bärstället man varit på. 

Idag kommer AMV och Gubben och jag har mina planer men man vet aldrig. Kanske blir det inte det jag tänkt. Vi får se.

Dagens ord: Det blir sällan som man tänkt och ibland kan det vara tur.