Egentligen har jag inte ens lust att berätta för vem vill läsa om elände. Det är väl nog med att coronan aldrig verkar ta slut och att vaccinen inte verkar komma som det ska.

Jag ska försöka vara kortfattad i alla fall. Min Son säger alltid att jag skriver för långt.

Kallt kallt kallt. Kinabror på lasarettet.

Hunden Jack hos mig och han nästan dör när han måste vara i samma hus som katten.

Det gick skapligt några nätter. Jag stängde in honom med mig i sovrummet och han fick till och med ligga i sängen. Jag satt på radion och stängde dörren så han inte skulle störas om katten kom upp och jamade och krafsade på dörren.

Fjärde natten väckte han mig klockan två på natten. Jag trodde att han hade besvär med magen och tassade ut i pyjamas och morgonrock och stövlar. Ute var det så där 26 grader kallt.

Inte, han satt sig på trappan till Kinabrors hus och vägrade flytta sig. Varken lock eller pock eller godis fick honom att flytta sig. Det var bara att låsa upp till brorsans hus och hämta täcke och kudde och låta honom sova där.

Så var det förstås en sådan veckan då jag skulle till läkare för årskontroll och provtagning. Jag gruvar mig alltid för jag blir bara sämre och sämre för varje år. Jo då blodtryck och ekg och andra värden var bra men så var det  njurvärdet som var dåligt igen. Jag fick det efter harpesten men det har repat sig. Nya prover och jag blev förstås orolig för njurarna ska vara bra. Bilen gick i alla fall igång i kylan om man nu ska säga något positivt.

Den dagen kom Kinabror hem från lasarettet med fem hål i magen och 10 kg lättare. Gallblåsan och tre stenar borta och skägget avrakat. Annars var han ganska bra som tur var. Hunden Jack var som galen och sov hela dagarna i närheten av Kinabror. Kinabror hade med sig räkmackor som vi åt tillsammans med Broder B och hans fru. Jättegoda var dom. Positiva nr 2.

Så i fredags började det bli lite varmare ute eller man kan säga mindre kallt.

Jag beslöt mig för att skotta på balkongen. Dörren går inte att öppna för det är så mycket snö så det blir till att klättra ut genom fönstret.

Bort med blommor och försöka komma ut. Det är nu det slår mig. Jag var smidig som en järnspis.

Klumpig som en köttbulle och jag hade verkligen problem med att ta mig ut.

Jag som en gång var så vig och smidig. Nu är jag en gammal kärring . Det är bara så. Fy fan.

Lördagen kom Datafia en sväng som tur var. Vi tog en promenad på isen. Hon hade med nybakade bullar som var goda.

Julgranen ut och städa i åtminstone ett rum. Se på skidskytte och elda. 

Så blev det alla hjärtans dag och för min del så kom jag mig inte för att skicka hälsningar till några. Det där med kärleken är ju slut för min del . Allt kul är ju slut så det enda man kan göra är att äta lite god mat ibland och i lördags fiskade TuppOla på Kolbjännsjön och Kinabror och jag fick varsin fin röding som vi åt igår.

Ja det var den veckan och idag sa man att det skulle vara ca 8 grader och då var det 22. Det stämmer nästan aldrig. Här i kallhålet Fisksjön är det alltid kallare. 

En positiv sak var att jag fick ett litet brev där man talade om att jag inte alls hade för höga njurvärden. Nya provet var helt normalt.

Lättnadens suck för nog förstår man att nu går livet hela tiden åt fel håll och alla drömmar man drömt kan man glömma. Att ligga på en solstol under pinjeträden och höra vågorna brus kommer aldrig att ske för mig.

Nej det är väl till att frysa och frysa som vanligt.

Dagens ord: Tack och lova att det inte snöar i alla fall.