Trots att jag sopar i hallen varje dag så ligger det högar med löv överallt. Inte alls så konstigt för det blåser och regnar och allt fastnar på skorna.

Idag är första dagen på länge som solen tittar fram lite försiktigt och då gäller det att kasta sig ut och börja jobba i trädgården. Visserligen har jag satt ner lökarna i jorden och hoppas att dom kommer upp nästa vår. Hoppet finns.

Nästan alla löv har blåst av träden nu och det blev kalt och trist. Så länge löven är kvar så finns det hopp.

På tal om gammeldagan så börjar man inte känna sig mosig bara i kroppen utan även hjärnan är mosig ibland och är den inte mosig så tror jag att den är det. 

Som härom morgonen. Vaknar som vanligt och går ner i hallen och ute sitter katten Morris och vill in. Vad då vill in? Jag vet med bestämdhet att han följde med mig upp som vanligt på kvällen och kröp ner i fotändan på sängen.

Jag vet att jag inte var upp på natten. Visserligen hade jag dörren olåst men jag hade inte hört någon komma in så katten hade slunkit ut. Vad tänker jag då? Hur kom katten ut?

Så började jag fundera. Håller jag på att bli senil? Har jag verkligen haft med mig katten upp?

Har jag gått i sömnen och släppt ut katten? Håller jag på att bli mosig i skallen. Har jag spöken i huset som släppt ut katten? Tusen tankar far i skallen.

Så känner jag att det är ovanligt kallt nere i köket och tänker att det kanske snart är tid att börja elda i vedspisen.

Sätter mig i soffan i rummet och tycker att det drar. Har jag inte stängt dörren när jag släppte in katten??

Jo visst. När jag knäpper på tvn ser jag att fönstret vid tvn är öppet. Lösningen på gåtan. Det är mina bröder som mixtrat med sladdar och inte satt på haken till fönstret och det har blåst upp och katten har hoppat ut. Tack och lov. Jag är inte alldeles borta ännu. Senil vill jag inte bli ännu. Det är då ett som är säkert.

Vad mer. En liten nötväcka har kraschat på förstukvisten och jag fick göra som vanligt. Ta den i handen. Droppa lite vatten i munnen och på huvudet åt den och prata med den och den repade sig och flög iväg.

Det är dags att köpa frö nu för talgoxarna knackar på fönstret i sovrummet och vill ha mat.

I söndags paketerade Kinabror och jag älgkött och en fröjd när man får tag i sånt kött för det är det godaste som finns.

I alla tider har vi gjort en viss grej när vi fått hem älgköttet. Innan vi paketerat och fryst in har vi tagit kvar en fin bit och skurit den i skivor och bultat och stekt. Då blir det fest.

Så jag gjorde som vanligt igår och Kinabror, Broder B och Frun kom också.

Nypotatis, älgbiff med morötter och en härlig gräddsås. Svartvinbärsgele och pressgurka och äpplepaj med vaniljsås. 

Helt vanlig mat där allt är härifrån och så lingondricka förstås. Att veta att allt är hemgjort känns riktigt bra. Årets godaste måltid om ni frågar mig.

Nu ska jag skynda mig ut och stöka i trädgården för imorgon blir det regn igen.

Dagens ord: Det gäller att njuta av det man kan innan snönhelvetet kommer.

Trots att jag sopar i hallen varje dag så ligger det högar med löv överallt. Inte alls så konstigt för det blåser och regnar och allt fastnar på skorna.

Idag är första dagen på länge som solen tittar fram lite försiktigt och då gäller det att kasta sig ut och börja jobba i trädgården. Visserligen har jag satt ner lökarna i jorden och hoppas att dom kommer upp nästa vår. Hoppet finns.

Nästan alla löv har blåst av träden nu och det blev kalt och trist. Så länge löven är kvar så finns det hopp.

På tal om gammeldagan så börjar man inte känna sig mosig bara i kroppen utan även hjärnan är mosig ibland och är den inte mosig så tror jag att den är det. 

Som härom morgonen. Vaknar som vanligt och går ner i hallen och ute sitter katten Morris och vill in. Vad då vill in? Jag vet med bestämdhet att han följde med mig upp som vanligt på kvällen och kröp ner i fotändan på sängen.

Jag vet att jag inte var upp på natten. Visserligen hade jag dörren olåst men jag hade inte hört någon komma in så katten hade slunkit ut. Vad tänker jag då? Hur kom katten ut?

Så började jag fundera. Håller jag på att bli senil? Har jag verkligen haft med mig katten upp?

Har jag gått i sömnen och släppt ut katten? Håller jag på att bli mosig i skallen. Har jag spöken i huset som släppt ut katten? Tusen tankar far i skallen.

Så känner jag att det är ovanligt kallt nere i köket och tänker att det kanske snart är tid att börja elda i vedspisen.

Sätter mig i soffan i rummet och tycker att det drar. Har jag inte stängt dörren när jag släppte in katten??

Jo visst. När jag knäpper på tvn ser jag att fönstret vid tvn är öppet. Lösningen på gåtan. Det är mina bröder som mixtrat med sladdar och inte satt på haken till fönstret och det har blåst upp och katten har hoppat ut. Tack och lov. Jag är inte alldeles borta ännu. Senil vill jag inte bli ännu. Det är då ett som är säkert.

Vad mer. En liten nötväcka har kraschat på förstukvisten och jag fick göra som vanligt. Ta den i handen. Droppa lite vatten i munnen och på huvudet åt den och prata med den och den repade sig och flög iväg.

Det är dags att köpa frö nu för talgoxarna knackar på fönstret i sovrummet och vill ha mat.

I söndags paketerade Kinabror och jag älgkött och en fröjd när man får tag i sånt kött för det är det godaste som finns.

I alla tider har vi gjort en viss grej när vi fått hem älgköttet. Innan vi paketerat och fryst in har vi tagit kvar en fin bit och skurit den i skivor och bultat och stekt. Då blir det fest.

Så jag gjorde som vanligt igår och Kinabror, Broder B och Frun kom också.

Nypotatis, älgbiff med morötter och en härlig gräddsås. Svartvinbärsgele och pressgurka och äpplepaj med vaniljsås. 

Helt vanlig mat där allt är härifrån och så lingondricka förstås. Att veta att allt är hemgjort känns riktigt bra. Årets godaste måltid om ni frågar mig.

Nu ska jag skynda mig ut och stöka i trädgården för imorgon blir det regn igen.

Dagens ord: Det gäller att njuta av det man kan innan snönhelvetet kommer.