Äntligen lite sol men som alla vet så ser man hur skitiga fönster man har. Det skiter jag i och jag är den mest finurliga kvinna som finns vad det gäller att ha något att skylla på för att slippa putsa fönster. Nu är det ju för kallt,, precis nu minus 15 grader. Nog om det.

Det är februari nu och det mesta av julen är bortplockat men julgranen den fina står kvar utan det minsta lilla barrfall. Full med gröna skott och små rosa kottar. Som en brud står den i hörnet vid bokhyllan och glänser och det får den fortsätta med så länge den inte barrar.

Jag gick upp i sekretären för att leta efter en grej och hittade en bok. En bok från året 1964, mitt bästa år faktiskt.

Boken skrev jag allt nyttigt i. Använde reservarpenna med ömsom rött bläck, ömsom grönt bläck. Det var en salig blandning av dikter, av kassabok, av beskrivningar av killar och adresser. Det var förteckningar av vad vi skulle ha med på Kolbjännsjön och tältande och några foton. Till och med mina avgångsbetyg från 9-an.

Den sommaren hade jag velat vara ute och bara leva men naturligtvis hann jag inte mer än sluta skolan så fick jag jobba direkt och jag som alltid längtat ut sedan jag börjat skolan. Nu kände det på att vara inne när alla andra verkade vara utomhus och göra roliga saker.

Så här skrev jag: Knattrande skrivmaskiner, fullskrivna ark. Ute skiner solen och sjön är blank. Är jag född att sitta här, att bara genom rutan förnimma sommaren. Är det meningen med livet ? Att bara se det vackra genom en fönsterruta?

Så konstigt att nu när jag får vara ute så mycket jag vill så är det inte lika viktigt speciellt på vintern då jag helst vill vara inne i värmen. Det man inte har längtar man till. Det är kanske så.

Det är tur att sommarens nätter är ljusa och långa. Jag hade drygt en mil till jobbet och ofta cyklade  jag men då fanns det rälsbuss som man kunde åka med också om man hade pengar förstås. Så iväg till AMV direkt efter jobbet. Vi låg i tält på en ö. Vi låg i skogskojan i Kolbjännsjön och jag jobbade och cyklade och levde livet.

Ser kassaboken: 800 krjonor i månadslön hade jag. En biobiljett kostade bara 3 kronor. Bildjornalen 3 kr. Ja man kan tro att jag levde för 100 år sedan.

 I boken fanns  beskrivningar av killar som vi träffade. Hur dom såg ut. Vart dom bodde. Vad dom hade för kläder. Det verkar som dom flesta rökte pipa och gillade surströmming. Ja i sanningen märkliga saker som spelade roll. En del gillade Beatles och det var ett särskilt plus förstås. Annars var det mycket contry som gällde bland killar.

Ja så var livet 1964. Det känns inte så länge sedan men det är det ju.

Dagens ord: Att säga  att åldern inte har någon betydelse det är då verkligen inte sant.