Nu skiner solen när jag kommer hem från jobbet. Oskar och jag går badstrandsrundan och jag ser den första BARFLÄCKEN! Det är snart sex månader sedan jag såg marken sist. Tänk er, bara vitt,vitt,vitt under halva året. Inte underligt att man kallar oss surjämtar.

Men nu ni, är det på gång VÅREN.

Barnens älsklingsten börjar också tina fram. Den stenen utstrålar något speciellt och där har barnen suttit i alla tider, lekt och fikat och åkt kana.

När man bor så här nära naturen som här i Fisksjön får man en alldeles särskild kontakt med moder jord. Man blir liksom bekant med vissa stenar och vissa träd. Dom finns här alltid med sin trygghet och sitt tålamod. Dom sviker aldrig.

Människor kommer och går. Försvinner och sviker men aldrig mina stenar, mina träd och min porlande bäck.

Tillflyktsort när man är ledsen. Glädjekälla. Här är jag trygg. Här är jag hemma.

Alla vedermödor under vintern kanske är värt priset fast gudarna ska veta att jag ibland tvivlar på att jag valt rätt väg. Det handlar om att offra mycket när man gör sitt val. Valet att stanna. Valet att ha ett tråkigt jobb för att få ihop till brödfödan. Valet att frysa och leva i mörker halva året.

Som sagt nu kommer våren och den värsta vinter jag upplevt är snart slut. Ljuset kommer tillbaka och snön smälter även om det går långsamt. Visserligen är det fortfarande över 20 grader kallt vissa nätter men solen värme så det är 0-gradigt på dagarna. Mina blommor ligger under snön och bara väntar på att få skjuta upp. Snart fladdrar fjärilarna och vårfåglarna kommer en efter en.

Snart snart. Oskar och jag går badstrandsrundan och vi ser hur barfläcken blir större och större.

Jag har varit i stan på datakurs nu i två dagar och det har varit skönt att slippa vara instängd på jobbet. Lite omväxling i alla fall.

Vårtecknet är som sagt: Första barfläcken

Dagens ord: Allt är enkelt för den som inte behöver göra det.