Frisk luft, sol och apelsiner det är vad man måste ta till nu för att bli lite piggare. Så igår sken solen och det var 10 grader kallt. Gamle A kom för att fika en sväng och sedan tog jag sparken och for ner mot byn. Mötte DataFia på halva vägen och vi drog hem till henne för att dricka kaffe.

Konstigt nu när man varit sol-utta så länge då blir man nästan blind när man tittar mot solen. Den är så stark mot den vita snön men det är bra. In i hjärnan med ljus bara så man vaknar till i grådasket.

När vi kom fram upptäckete DataFia att hon inte hade något kaffe mer än hela bönor.

Som tur var så har hon en gammal kaffekvarn så det var bara att sitta och mala.

Då forsar minnen över mig. Jag har faktiskt farmors gamla kaffekvarn kvar. Säger till DataFia att hon ska ta kvarnen mellan knäna istället så sitter den fast.

Så gjorde farmor. Satt på soffan med kvarnen mellan knäna och ljudet och doften av nymalet kaffe spred sig i köket. Tala om hemtrevnad.

Nästa gång jag kommer till stan måste jag nog köpa mig lite kaffebönor och försöka mala själv. Det får bli så.

Så var det dags att sparka hemåt igen.

Det är fortfarande en massa timmerbilar efter Fisksjövägen.

När jag kommer susande i god fart nerför en backe dyker det upp en på andra sidan kullen. In i snövallen för att få stopp, med ett hjärta som dundrar i våldsamma ryck.

Strax efter kommer en till, snön ryker och småkvistar och skit far omkring som en orkan. Så står man där på kanten med dunkande hjärta.

 Påminner mig om när jag var liten och hela flockar med hästar kom springade på vägen och där står jag liten och eländig och håller händerna för ögonen och hjärtat slå. Nu får jag behärska mig för att inte göra likadant. Tänk att såna minnen och fasor finns inne i en och aldrig verkar gå bort.

Då var det springande hästar  nu är det hemska lastbilar.

Så kommer jag hem, går upp i vävrummet och väver lite grann på min pläd. 2-a pläden är snart klar nu.

Några telefonsamtal blev det också på eftermiddagen. Ibland kan man känna att man vill hjälpa men man kan inte. Alla måste leva med sina bekymmer och lösa dom själva men kanske kan man bara finnas och lyssna. Kanske bara det och alla goda tankar man kan skicka kan göra lite skillnad i alla fall.

Flera dagar nu har jag haft en konstig längtan inom mig. Jag är så förfärligt sugen på en riktigt god köttbit, en pepparbiff med grönpepparsås och pommesfrittes.

Nu när jag inte har något älgkött så blir det mest att man äter fisk, fläskkött och kyckling. Att unna sig en köttbit känns ju ouppnåligt en sådan här månad när man inte knappt har till det nödvändigaste.

Det är väl så det är och det får bli dagens ord.

Dagens ord: Det man inte har lockar mest.