Igår hade jag besök av en gammal skolkamrat och hon skrev sedan på facebook: "Du bor i Paradiset" och visst gör jag det IBLAND!

Ibland bor jag i rena helvetet också. När stormen viner och vågorna går vita på sjön, träd och blommor blåser ner och vinterstormarna göra att jag inte ens tar mig ner till landsvägen.

När det alltid är kallare här än på andra ställen och mer snö och mer blåst. När lastbilarna kör på smala vägen och det är med risk för livhanken man vågar ut på vägen.

Nåja, det finns fina sommardagar och kvällar då myggen och bromsen inte biter. Det finns ljuvliga dagar då blommorna doftar och fjärilarna flyger runt.

Härliga dagar då man kan bada i vatten som är klart, rent och varmt.

Nu har man ju nästan glömt det för den här sommaren har ju inte bjudit på så många paradisiska dagar.

Jag hyser en hatkärlek till mitt Paradis. Det är bara så.

När vi tre vänner träffades så kom samtalet in på barnkoloni. Min vän Ninne hade ett kort på mig som jag inte hade en aning om. Ett kort som fick mina tankar om mig själv att liksom vända sig.

När jag gått ut ettan hade jag varit mycket sjuk. Alla barnsjukdomar som man kunde få hade drabbat mig och jag minns mig som blyg, blek, mager och med stripigt hår. Surmulen och lessen för det mesta. 

Då blev man "utvald" till att åka på barnkolonin Jämtebo i Lerkil i Halland nära Kungsbacka.

Sån hemlängtan som jag hade. Runt kolonin var det taggtrådstängsel och det var bara klippor överallt.

Det var meningen att vi skulle bli runda, feta och solbrända och komma hem friska och fina.

Vi åt jämt tyckte jag och jag hade dålig matlust. Dock minns jag att vi fick någon sorts fisk som var väldig god.

Jag minns mellanmålen med saft i plåtmuggar och vetebröd.

Jag minns att vi fick gå i gåsmarch ner till badstranden.

Det jag minns som värst var att vi fick gå ner i källaren och stå där nakna på led och bli tvättade med panelborste och grönsåpa och duschade med vattenslang. Det tyckte jag var väldigt förnedrande för jag var en blyg tjej.

Sedan var det där med ormarna. Jag har numera en oresonlig skräck för ormar och jag förstår att med dessa klippor så var det en ormrik trakt. Förmodligen blev vi varnade för ormar. Jag har inget minne av att jag såg någon eller att någon blev biten men jag kan ha förträngt det.

Så till hatkärleken.

Underbara små hålor med vatten på hällarna där små söta krabbor kröp omkring som man kunde leka med.

Skrikande sjöfåglar och saltlukt från havet.

Små hålor med gräs och trift som lyste knallrosa. Där satt man i solen och den var varm och härlig och det regnade aldrig. Det var fullt med gräshoppor som man kunde ta i. Då lät dom och hoppade omkring. Så kul.

Snäckor maneter och sjöstjärnor.

Vi lärde oss dansa vals av de unga tjejerna som var där och såg efter oss. De sjöng för oss så vi kunde hålla takten. Jag minns inga instrument utan vi dansade nog till sången "Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals"

Paket hemifrån med serietidning och tablettaskar och brev.

En snäll kille som alltid puffade på mig när jag gungade.

Se på bilden Det är jag! En klänning jag minns som var gul och svartrandig. Jag var väl inte blek och mager och inte hade jag stripigt hår. Jag ler lite blygt och ser väl inte ut att lida. Mitt minne är helt fel. Konstigt hur det kan vara.

Jag lärde mig älska havet och klipporna precis som jag älskar mitt Fisksjön likväl som jag ibland hatar det.

Kan det vara så att man kan både älska och hata och att man kan älska flera saker lika mycket?

Dagen ord: Delad kärlek är dubbel kärlek.