Sitter som vanligt på farstukvisten när solen börjar gå ner. Lite mulet ikväll annars är det vackert när solen går ner bakom ladugården.

Minns min barndom och farstutrappan. Där satt vi på kvällen och såg ut över sjön.

Mamma och faster i blommiga klänningar och jag i mina älsklingstövlar som var röda och hade sporrar bak som var goda att gnaga på.

Då som nu kuttrade duvorna i granskogen. bäcken porlade och ibland hoade göken i väst "Västergök är bästergök".

 Svalorna seglade runt och fångade mygg och lomen ropade sitt sorgliga vemod över sjön. De första myggorna började surra runt öronen och en svag doft av hägg spred sig över nejden.

Nu sitter jag ensam på förstukvisten och jag är barfota. Mina tånaglar är rosamålade som en hyllning till sommaren och katten Oskar sitter bredvid och en kopp rykande kokkaffe står på räcket. En vindbris leker med en hårslinga.

När man var barn bara fanns man, bara kände och levde.

Nu snurrar tankarna på allt man skulle gjort. Vårstädat. planterat.försöka få igång gräsklipparen och tusen och en saker som man borde. Ändå sitter jag här på trappan i stillheten och friden.

Jag har kämpat för att kunna bo kvar på samma ställe där jag föddes. Ibland har det varit ett helvete men just nu i tryggheten och friden tänker jag på alla som suttit här före mig och undrar om dom känt samma frid och ro som jag.

Dagens ord får bli: Lycklig är den som inte sörjer över vad han saknar men som gläds åt vad han har.