Onekligen är jag svag för trubadurer och det finns inte så många kvar. Kanske ett utdöende släkte som dinosarierna. Jag blir så varm om hjärtat när jag lyssnar på gamla visor som handlar om naturen och kärleken och livet. Dan Anderssons visor och alla andra gamla visor som är en saga och en berättelse.

För andra gången iår har en mycket duktig trubadur uppträtt på Håsjögården. En mysig man med berättelse mellan visorna.

 Han heter Lars-Åke Melin och hör hemma i Indal. Iår har han fått pris som Sundsvalls trubadur och det är han värd.

Vi var på Håsjögården för att börja en studiecirkel där vi ska samla gamla kort och försöka få namn på dom och lägga in dom på datan som en dukumentation över Håsjö i gamla tider.

Det finns massor med kort och vilka fantastiska kort fast dom är gamla ända sedan slutet på 1800-talet.

 Det finns faktiskt människor som vet vilka som är på korten och det blir mycket skratt och glada minnen när vi tittar på dom och ändå har vi bara skrapat på ytan till skatten.

En annan nostalgigrej hände. En man jag inte sett sedan jag var 17 år var där. Minns honom som en belyftig kille som rökte och drack brännvin och hade stadens tuffhet i sig. Svart hår och lång och smal.

 Skulle aldrig känt igen honom om man så jagat mig med kvast men någon berättade vem han var och jag gapade.

 En äldre man med vitt hår och glasögon och såg lika stel ut som en gammal skolärare.

 Jag borde gått och pratat med honom men jag förstår att han inte heller kände igen mig.

Den häftiga bruden med långt svart hår har blivit en gumma med vitt hår. Nej det fick vara men det slog mig med en blyklump i skallen. Anita, herre je vad vi har blivit gamla. Det är så man kan brista igråt när man tänker på det.

Nåväl nu har en sjukvecka till gått då jag varit dålig fast lite bättre. Jag har ju varit vaken hela dagarna i alla fall.

Man hade kunnat önska att man haft en trubadur som suttit i fotöljen och spelat vackra visor för en.

Nåja idag har jag varit på koll på sjukstugan och jag mår i alla fall inte sämre än vanligt så då får man väl vara glad för det. Efter det for jag in på jobbet en stund och det blev så att jag blev kvar där hela dagen och jobbade för det var mycket att hinna med och kort tid att göra det på.

Hösten har vackra färger och än så länge har man inte lidit av vädret. Nu är det dimma men det är vackert det också när allting är inlindat i en lite ullig filt och har snälla konturer. Älgjakten börjar till helgen igen och jag ska på kurs.

På tal om ålder och mötet igår så är dagens ord givet.

Var tar alla vackra unga kvinnor vägen och vart kommer alla fula gamla kärringar ifrån. och (eget tillägg i jämlikheten tecken)

Vart tog alla snygga killar vägen och var kommer alla fula gamla gubbar ifrån.