Det var meningen att jag skulle vara ute och promenera och hämta hem lite kraft de första dagarna den här veckan men det blev att fara och jobba istället. Det var skit samma för det har stormat rent förfärligt och isvindarna från norr har inte lockat till uteliv.

I förrgår natt vaknade jag vid 1-tiden. Då blev jag otrön. Otrön är kanske jämska men betyder ungefär halvrädd, ängslig, mörkrädd. Det finns egentligen inget ord som säger riktigt vad det är.

Tänk er att ligga ensam i ett stort, tomt, mörkt hus och utanför vräker stormen på för fullt.

 Får det att pipa och tjipa i fönstren. Hör hur avbrutna kvistar och fan och hans mormor kastar på fönstren så det smäller.

 Hör hur vinden går ner i skorstenen och får den att tjuta som en ilsken varg.

 Då börjar man tänka på den gamla björken och vad som skulle hända om den ramlar rakt på huset. Då hör man hur grenarna skrapar på plåttaket så det gnisslar och gnäller.

Jag är inte mörkrädd men jag må erkänna för er att just då skulle det ha varit rätt mysigt att ha en trygg och modig man i sängen att krypa ihop hos.

Å andra sidan så ger jag mig fasen på att om jag skulle skaffa en man så skulle han vara mer mörkrädd än jag. Som ni vet har jag ingen större lycka med mina män, eller kanske det är jag som är lite väl kritiskt.

Nåväl. Det får duga med katten Oskar en natt när jag är OTRÖN. Jag har alltid ogillat storm och det gör mig orolig och nervös. Katten Oskar har med åren blivit  väldigt omhändertagande så han kryper upp och klappar mig med sina mjuka tassar.

Det blev till att kliva upp och tända lampan läsa i en bra bok och koka en kopp choklad med vispgrädde. Efter ett par timmar så somnade jag igen och nu är det en ny dag.

Jag har inte riktigt anpassat mig till pensionärslivet ännu. Det har varit så mycket men en sak är i alla fall säker. Jag har inga problem med sömnen (om det inte stormar). Många säger att man börjar vakna tidigt på morgonen men jag vaknar vid halv 8 tiden och lägger mig halv 11 på kvällen. Jag har äntligen hittat den sömntid jag är gjord för.

Försöker att få in några rutiner men mitt liv är nog inte gjorda för rutiner för det blir aldrig som jag planerat.

Nu har jag tex tänkt få mig till att byta däck men vet inte om jag har fått tillbaka nog styrka för att orka. Jag är fortfarande svag i både armar och ben.

Grannen kom in imorse och ville att jag skulle komma in och äta smörgåstårta till frukost. Så istället för spisbröd med ost blev det smörgåstårta. En bra början.

Det brinner bra i spisen och det blåser inte lika hårt så idag kanske det blir lite promenerande.

Man lovar snö tills imorgon och som ni vet hatar jag snö. Hösten har jag inte så mycket emot så länge snön inte kommer men sedan blir livet i svart-vitt-grått i sex månader utan minsta ljusglimt. Jag tycker om färg. Jag tycker om ljus. Jag tycker om värme.

Eftersom jag erkänt min feghet och rädsla för er får dagens ord bli

Det kan vara modigt att visa sig feg.