Jag tror att vi människor behöver lite mysterier i den grå vardagen.

Jag tror att vi behöver sagorna och sångerna. Att vi behöver tomtarna och vättarna, änglarna och älvorna.  

Vi behöver det som inte kan förklaras och förstås.

Vetenskapsmännen och en del andra män fnyser och rynkar på näsan. Det som inte syns finns inte. Så alltså tror vi inte på alla signaler som far omkring från satteliter till tv-apparater och telefoner. Dom syns ju inte. Eller?

Eftersom jag inte vill bli stämplad som en smågalen, vidskeplig tokkärring så slutar vi nu och går över till det i högsta grad verkliga. 

Jag trodde att jag skulle fa sammabrott imorse. Julmaten från igår satt som en stur bulle i en bullrande mage och det var snösörja vå vägen.

Timmerbilarna kom farande som galningar och mitt hjärta dunkade av skräck.

Att köra 70 kan vara lämpligt i sådant här före men då får man nån galen lastbilschaufför som lägger sig bakom en och hetsar. Kallsvettig kom jag fram till jobbet och tackade försynen för att jag överlevt ännu en morgon.

Ska på läkarkoll imorgon, inte för min dataaxel utan för blodtryck och annat skit.

Som vanligt gruvar jag mig för att gå till doktorn brukar betyda att känner man sig frisk visar proverna att man är sjuk och känner man sig sjuk visar proverna att man är hur frisk som helst. Det är som att kasta tärning. Man kan lika gärna få en etta som en sexa.

Dagens ord får bli. Den som lever får se.