Senaste inläggen

Av Anita - 3 oktober 2020 09:59

 

Oktober är den månad som ibland är varm och fin, ibland krispig och klar och ibland stormig och regnig och till och med snöig. En sak kan man man i alla fall vara säker på. Mörka nätterna är här för att stanna.


Nu är hallen alltid full med gula löv och det hjälper inte hur man sopar men skit samma, det är ju inte smuts utan bara gula fina löv.


 

Det har varit mulet mest hela veckan men inte kallt och faktiskt har det inte varit kallgrader en enda natt och det är ju ovanligt.

Nr solen kommer fram lyser löven helt otroligt.

 


Torsdag kom AMV och Gubben och så kom Gamla A. Han hade med sig lingondricka som han gjort och AMV och Gubben hade med bullar så vi satt vid köksbordet hos mig och fikade och pratade. Det är mysigt att ha vänner.


AMV och jag var nere på stranden och kastade pinnar till Jack så han fick springa i vattnet och njuta av det innan det blir för kallt.

 

Så lugnt och fint var det.


På eftermiddagen blev det ett underligt sken över sjön. Stora svarta moln drog över sjön men solen lyste ändå ner och det kom inget regn.

AMV hade med sig en jättegod köttsoppa och hon och Gubben och Kinabror och jag satt och åt illa oss för det var så gott.


Har jag inte gjort någon nytta den här veckan. Jag har plockat ut de vissna blommorna ur blomlådorna och satt dit granris och tallris, ljung och nypon.

 

Samlat lite blomfrö till nästa år och stökat lite allmänt i trädgården. Så har jag förstås gått ute i skogen med Jack, gått bort till Kinabror ett antal gånger.

 

Gått strandstigen ett antal gånger och sett svanarna flyga sin väg.

 

Det gäller att vara ute så mycket som möjligt nu medan det är möjligt. Vet att jag skulle städa men nog hinner man det och vem märker skillnad. Tror inte att någon som hälsar på mig bryr sig så väldigt om det. Sådana vänner har jag inte.


Fredag var det handlardag som vanligt och DansBritt Kinabror och jag var iväg till Bispgården och åt lunch. Sedan vi handlat mat så for Kinabror och jag till TuppOla och fikade och så gick den dagen ganska fort.

 

och solen gick ner och det blev kväller och nu lyser en ny dag men ingen sol idag och det börjar blåsa så skitväder är väl på gång. Jag skyndar mig ut innan det brakar loss något.


Dagens ord: Nu måste man suga ur det gottaste av utelivet innan skitvintern kastar sig över oss.




Av Anita - 30 september 2020 14:10

 

Jag tror att det är minst 10 år nu som vi plockat svamp den här tiden. Det är röd-gul trumpetsvamp och trattkantareller. Det har till och med hänt att vi funnit en och annan gul kantarell men det är ovanligt.


Från början var det bara DansBritt och jag och hon har svampöga och är den som hittade vårat svampställe där vi hittat både lite och ibland väldigt mycket. Ifjol var det mycket men nu var det mindre.

 

Sista åren har både Kinabror och hunden Jack följt med.

Jack blir som galen när vi plockar svamp och han får springa i nya skogar. Jag känner också en förväntan när jag packar ryggsäcken med mackor och kaffe och tar fram min rosa svampkorg.


Kinabror har försökt lite smått med att få Jack att söka svamp och visst, han hittade några åt Kinabror.


Vädret är dimmigt och fuktigt men varmt och inte en vindpust. Riktigt mysigt att gå i skogen faktiskt. 

 

Det bästa är nästan fikastunden uppe på mossberget. Att sitta där och dricka kaffe och mysa en stund och titta på skörden.

 

Jack vill också ha macka och det är klart att han får.

 

Vi är rätt nöjda men bestämmer oss för att försöka på ett nytt ställe som ser likadant ut.

 

Det blev ett misslyckade men vad gör det.

Vi har ju haft en härlig dag utomhus och så far vi hem och steker oss lite hamburgare och pommes och sedan är man trött så vi sjunker ner framför tvn och dricker kaffe.

Så har en fin dag med svamp som ligger och torkar på nätet vid spisen och vi har ännu en höst gått i skogen och njutit.

 

Jag har plockat in alla saker i växthuset och håller tummarna för att inte snön ska få taket att rasa in den här vintern. Jag vill inte tänka på vintern och jag vill att löven ska vara kvar på träden ett tag till för så länge dom lyser i de finaste färger så kan man njuta av hösten om inte stormen och snön kommer.

 

Redan är marken gul av löv men än finns det kvar på träden.

 

Dagens ord: Vi gå över daggstänkta berg faller som blånads av smaragderna sin färg fallera.

Av Anita - 26 september 2020 18:13

 

Nu vissnar blommorna. 

Nu faller regnet.

Nu blåser björkens löv av från träden och ligger som gula guldmynt spridda över marken.

Nu är dagar att kura och tända brasa och känna sig vemodig.


Torsdag var en ruggig dag men DansBritt kom och hon och jag tog oss en tur till förstörda skogen för att se om vi kunde leta upp svamp på något nytt ställe.

Stigen som den var mellan bergen som den såg ut förut.

 

Så här ser den ut nu.

 

Den gröna stigen upp till berget bland mossa och mossklädda stenar som den var förut.

 

Nu är allt borta.

 

Ja ni förstår. Tror ni vi hittade en endaste svamp? Nänämen, inte en enda.


Vi gick hem och kokade fisksoppa och stekte pannkaka och Kinabror kom och gjorde oss sällskap.


Så fredag blev en fin men blåsig dag och vi åkte och handlade och AMV och Gubben var här. Vi åkte till Bispgården och åt hela gänget. Vi gör så gott vi kan.

Kvällen tillbringade vi hos Broder B och Frun och där blev vi sittande till sena kvällen. Tänk så mörkt det är nu. Man såg knappt fötterna framför sig när man skulle gå hem.


Vad mer.

 

Kinabror tränar Jack på blodspår och det går bra. Den hunden älskar att spåra och söka efter saker.


En annan rolig sak var att min ena brorsdotter skickade upp ett paket med svenska äpplen till mig. Ni vet sådana där krispiga och lite sura som bara svenska äpplen kan vara. Jag kan ju inte odla äpplen och tycker att dom är så goda.

Nu ska det bli paj och stekta äpplen och mos. Härligt.


En lördag i september när det regnar så tappar jag energin och jag kurar i soffan och gör inte ett dugg. Ser på Lilla huset på prärien, och bara latar mig. Allt städande och sånt skiter jag i. Det kommer nog andra dagar då arbetslusten överfaller mig.


Dagens ord: Det är minsann en mänsklig rättighet att vara lat.


Av Anita - 23 september 2020 08:58

Storfiskaren och Mustachen satt hos mig och drack kaffe och Storfiskaren berättade att han sett skogsmaskinen fara upp mot vackra skogen.

Då fick jag bråttom för jag hade inte plockat trattkantarellerna vid berget ännu. Nu fick jag bråttom men det var för sent.

 

Det finns (fanns) bara en enda fin skog kvar häromkring. Annars är det bara kalhyggen och blötmark.

Den skogen har varit min största tröst. Där finns till och med en fin stig att gå på. Bergen med mossa på, de vackra höga träden och så blåbärsdalen och mitt svampställe. För att inte prata om det höga berget med vita mossan och utsikten över flera sjöar och berg.


Nu är det sista vackra borta. Precis vid mitt svampställe for skogsmaskinerna omkring och plattade ner allt. En flock med orrar kommer flygande och skriker i panik. Var ska dom hålla till när all skog är borta*? Skogsfåglarna lär väl snart vara helt borta när man tar ner alla skog. Dom vill ha stora barrskogar för att trivas.


Mitt hjärta är så tungt och jag orkade nästan inte gå hem. Tänkte att jag skulle hitta på något kul och söka mig till något jag tycker om. 


 

Det hade slutat blåsa. Lingonplockning förstås. För att komma ut på näset måste man ta av sig stövlarna och vada över ån.

Där fanns en gång en bro och det var bara att gå på den och sedan gå på en fin mur för att komma ut på udden. Nu är bron borta sedan länge och muren har man sprängt. Bort bort med allt vackert.


Stigen efter stranden var kvar men bara bara smal. Lingonriset var borta och ersatt av odon och kråkbär. Det var länge sedan jag var där. Det var bara att ta hinken och gå tillbaka.

 

Ta vi sig stövlarna och vada i det iskalla vattnet som fick mina fötter att domna bort. Jag vet inte hur kallt det är i vattnet men kallt är det i alla fall.


Jag känner mig ledsen för att allt förvandlas till det sämre hela tiden. Det är inte bara skogen utan allt och jag också. Var ska jag gå nu. Hur ska man orka med ännu en vinter när det inte finns något kvar att hålla fast vid.

  sk

Det enda varaktiga är stenarna efter stranden. Dom ligger där trygga som dom alltid gjort när allt omkring förvandlas till det sämre.


Sjöarna växer igen med vass.

Väst i sjön har man kalat av all skog och nu vackra skogen som var den mest välskötta och fina. Bara kalhyggen. Det skulle jag aldrig trott.  

 

Vad jag saknar  de vackra skogarna, stigar och mossa, svamp och bärställen.

Raserat och förstört precis som jag känner mig. Var ska man nu hitta glädjen. Skogen har alltid varit en del ab mig.


Dagens ord: Allt är nära. Allt är långt ifrån. Allt är givet människan till lån.


Av Anita - 21 september 2020 09:02

 

Nog vet ni att rönnen skrämmer bort trollen, inte för att jag är rädd för trollen men rönnen är så mycket mer.

Jag röjer inte bort rönnarna och dom sprider sig väldigt runt min gård. Dom verkar trivas hos mig och är favoritträd. 


Det finns dom som tycker att jag ska ta bort dom men jag samlar på en rönnskog som så småningom kommer att växa sig stor och vacker. De första som får fina färger på hösten är rönnen. I år är det inga bär på rönnen konstigt nog. Annars brukar dom få besök av sidensvansarna som kommer i vackra flockar och med ett kvitter som låter som silverklockor. Inte konstigt att jag älskar rönnar.

 

Nog om det. De sista två dagarna har det blåst lite mindre så jag har kunnat vara utomhus.

 

Jag har tagit in fuxian och nu står den på skrivbordet i väntan på att den ska ner i jordkällaren så småningom.

 

Rosenpelargonen som jag haft ett tag i växthuset har jag klippt ner så den ska få plats i fönstren i Sonens rum där dom får vara hela vintern. Där är svalt och dom trivs riktigt bra. Topparna får vara inne och se fina ut .

 

Chiliplantorna har fått komma in både i mitt hus och i Kinabrors. 


Trädgårdsmöbler och hammocken har plockats in i uthusen. Sista potatisen har jag grävt upp.

Inomhus har jag lagt in rödbetor och gjort äppelpaj. 

 

Nu ser man att det är höst och även om det är vackert med färgerna så känns det vemodigt och sorgset. 

Jag gruvar mig så för vintern. Det är då allt skit händer och det går åt massor med pengar. Elräkningen är dyr. Jag ska till Östersund till tandläkaren igen. Jag skulle behöva köpa glasögon. Jag skulle behöva serva bilen. Allt för dyrt.

Så är det kylan och halkan och den förbannade snön. 


Sommaren blev som vanligt kort och även om det var skapligt väder så saknar jag dansen. Inte en enda dans på en hel sommar. Det har nog inte hänt på många många år. Till och med som barn fick man ta en svängom i köket med mamma och pappa. Nåja, det hade väl kunnat vara värre.

 

Dagens ord: Vi badade i alla fall ovanligt mycket den här sommaren.

Av Anita - 18 september 2020 21:09

 

Två dagar med skitväder, 3-4 grader varmt och isvindar från fjällen får skinnet att knottras sig fast man klär på sig varmt.

Fan för dom som hurtigt utbrister "Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder". Jo visst kunde man ta på sig skoteroverallen och rånarluva men det känns väl lite onödigt i september. Nog om det.


Dagarna innan var det fint. Den sista svanen for omkring vid badstranden. 

 

Vattnet i sjön har sjunkit väldigt de sista dagarna och badstranden är dubbelt så bred som den brukar vara.

 

Lite besök hade jag  också varje dag i början av veckan och jag vandrade omkring lite i skogen bara för att jag kunde.

 

Det börjar bli lite färg på löven nu och rönnen är en av de första träden som blir röda.

 

De sista två dagarna har inte varit kul. Blåst och kyla och besök i Östersund på specialtandkliniken. Kinabror skjutsade mig som tur var och när vi åkte hem var vi in till DansBritt och fick kaffe och de största bullar jag sett.

 

På kvällen bjöd Broder B med fru på soppa som var väldigt god. Idag har dom också följt med till Östersund och vi åt faktiskt lunch där också.

Nu är jag hur trött som helst och jag har mest legat i soffan och slötitta på tvn. Att kliva upp tidigt som vi gjort i två dagar och så sitta i tandläkarstolen gör mig utmattad och så stormen som viner och inte låter en sova på natten. 


Mycket ska göras ute innan frosten kommer men kanske är jag piggare imorgon och kan uträtta lite grann.

 

Dagens ord: Bortsett från snö och kyla är nog blåsten värst.

Av Anita - 14 september 2020 18:29

 

Inte för att jag är kvick som en ekorre men jag tror att jag har kvar lite stenåldersbetende i min inre själ. Det liksom kommer över mig nu innan hösten kommer. Jag kan bara inte låta bli. Jag plockar bär av alla de sorter och kokar saft och fryser in. 

Nu är källaren full med saft av olika slag och gele och så förstås potatis.

 

Frysen är full med lingon som väntar att bli sylt och lingondricka och där finns blåbär, hallon och till och med smultron.

Jag har naturligtvis massor med dill och persilja och gräslök. Torkade örter hänger ovanför spisen och nu har jag skördat brockolli och gurka och tomaterna har jag tagit in och hängt i fönstret för att dom ska mogna.

 

Så förstås har ju vedboden fått in sin ved så jag kan hålla värmen i vinter. 

Nu fattas det inte så mycket, bara lite svamp som ska plockas bar älgjakten är över.


Det känns som om man är ganska rik just nu bara för att det finns en del i gömmorna. Rik fast jag är fattig på pengar men i alla fall.

 

Jättepelargonerna har fått komma in i växthuset så dom inte dör. Har dom levat sedan farmors tid så må jag ju ta hand om dom lite till. 


Det är lite lugnare nu och idag har Kinabror och jag varit iväg på affären och handlat lite mat. Dessutom har jag haft en period då lysrör och lampor gått sönder stup i ett och nu har vi fixat det. 


Dags snart att stänga fönstren men det är så skönt med den fuktiga luften. Jag brukar vakna på natten och vara torr i munnen när jag har det torra vintervädret i sovrummet.


Så till slut. För ett tag sedan stod det en ensam postlåda ute vid vägen. Bara jag i hela byn men nu. Se på det här.

 

Nu mina vänner är det precis tvärt emot. Vi blir flera och fler i den här lilla byn och till och med två barn finns här. Det är länge sedan det var barn här. Det var när Sonen var liten och han fyller snart 44 år. Härligt.


Dagens ord: Hoppas att det blir ännu fler här i byn.

Av Anita - 11 september 2020 09:34

 

I förrgår kom en sådan lugn om än kylig dag. Det känns att det är höst nu för det är bara solen som värmen och i skuggan är det kyligt. Än finns en massa att göra och jag satt igång från morgonen.


 

Pelargonerna i stora järnkokaren skriker efter att få komma in för frosten närmar sig med stormsteg och kan komma när som helst. Det tar lite tid att gräva upp dom och sätta i krukor och bära in och hitta plats i fönsterkarmarna.

Jag har rosenpelargonerna  kvar ute för dom är så höga och blommar som mest och det bär mig emot att kapa av allt det vackra. 

Nå när jag gjort det gick jag med Jack bort till Kinabrors sommarstuga och gick upp till Broder B:s fru och pratade bort en stund.

 

Så gick jag ner till sjön och städade bastun och tog ut all aska ur  kaminen och rensade grillplatsen från en massa aska.

 

Sedan gick jag bort till Kinabror och åt middag och så var den dagen slut. Man måste njuta av de dagar som är som den var och andas in luften som är klar och skön. Synd bara att alla fåglar har tystnat. 

 

Så kommer det de avskyvärda dagarna som jag inte alls gillar. De höstdagar då västanvinden får fart och sliter och river i träd och får saker att flyga omkring. När man hör hur den ylar och viner in i fönster och sprickor och man ser de vita skummiga vågorna slå mot land. Fy sjutton. En sådan dag var det igår och jag kan säga att jag hatar sådant väder och var knappt ut på hela dagen.


Gamle A kom och så förstås Kinabror och vi fikade och sällskapade en stund. Tänkte på hur kallt och ruggigt det ska vara att sitta på pass i skogen.


Så avslutades dagen med trevligheter. Jag plockade en blombukett.

 

Så for jag till DansAnn för vi skulle ha tjejkväll. Hon hade besöka av sin moster och vi skulle njuta av varandras sällskap.

 

Ojsan hoppsan vilket härligt fat med god mat hon hade gjort. Rena konstverket.

 

Oj så vi åt. Oj så vi pratade. Oj så vi skrattade.

 

Vilken härlig tjejkväll det blev. När jag åkte hem hade det mörknat och man ser nu att kvällarna blir svarta. Visst, jag såg att "Mitt ljus i mörkret" på andra sidan sjön hade tänt sina lanternor ute på piren som lyste upp som ett hoppets stjärna på andra sidan. 


Dagens ord: Det finns alltid att göra när man bor så här.

Presentation

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA...

Fråga mig

55 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se